Viker inte undan. Abdellah Taïa skriver med en blick som inte värjer sig för varken skönheten eller förnedringen om begär som korskopplar arabisk och europeisk kultur.
Viker inte undan. Abdellah Taïa skriver med en blick som inte värjer sig för varken skönheten eller förnedringen om begär som korskopplar arabisk och europeisk kultur. Bild: pressbild

I kärlekens diktatur

En del böcker är mer insisterande med sitt ärende än andra. Den som är värd att bli älskad är en sådan. Martin Engberg har läst en fysisk roman om språk och kärlek.

ANNONS
|

Abdellah Taïa gavs ut första gången på svenska 2012 med den självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod. En skildring av en homosexuell pojkes erfarenheter från slutet av barndomen i Marocko, och sedan den unge mannens sökande efter kärlek i Paris och Kairo. Ett arabiskt vemod ägde en rå autenticitet. Rå inte enbart för det våld den skildrade, utan för att den var så sårbar, och med blicken inte värjde sig vare sig för skönheten eller förnedringen i det den såg.

Blicken finns kvar i den nya boken. Också Den som är värd att bli älskad skildrar de begär som skapas i och av en kropp som korskopplar (och kortsluter) arabisk och europisk kultur, med skillnaden att vreden, och kanske klarsyntheten, slår igenom än starkare den här gången. Vreden över vad det innebär att – som homosexuell man – vara fångad mellan två kulturer varav ingen erbjuder friheten att enbart vara en individ, med rätt till sin historia, utan att tvingas skära bort eller dölja något av den.

ANNONS

LÄS MER: Taïa flyttar gränserna

Den som är värd att bli älskad består av fyra, förtvivlade, vredgade brev. Två av dem är skrivna av Ahmed. Två av dem till honom. Starkast framträder bokens tema i Ahmeds avskedsbrev till Emmanuel – en fransk, något äldre man, som Ahmed inleder en relation med i Marocko. Ahmed ser i Emmanuel redan från början en väg ut ur sin fattiga, låsta värld, men han får aldrig makten över sin egen förändring. Den är det Emmanuel som driver på, döv inför Ahmeds egen vilja. En vilja som han till en början inte ens själv hör.

”Du lät mig tro att vi var två likvärdiga kontrahenter, trots att allt hade bestämts bara av dig.”

Emmanuel kräver av Ahmed att han ska bli bättre på franska och hjälper honom in på universitetet, där enbart fransk litteratur har ett värde. ”Egentligen har jag ingenting emot franskan. Däremot känner jag ett hat mot den franska som vi har byggt upp oss emellan. Franskan har trängt sig in överallt. I vår kärlek. I sexet vi delar. I samtalen.”

I Ahmeds brev till Emmanuel spökar bilden av den 17-åring som en gång var han, och som innehöll en annan Ahmed som aldrig fick bli. Den Ahmed som var ”värd att älska”, och som i så fall – antagligen varit dömd att gå under på samma sätt som barndomsvännen Lahbib som blev kvar i Marocko, och vars brev gett boken dess titel. Brevet till Emmanuel skrivs efter att Ahmed sedan länge insett att de krafter han trodde att han kunde utnyttja för sin frigörelse har makten över honom, inte tvärtom.

ANNONS

Abdellah Taïas språk är fysiskt, direkt och tätt. Ett tag undrar jag om det är översättningen som försett det med för många kommatecken – som krokar hänger de mellan orden – men kommer fram till att det snarare är kongenialt med gestaltningen än ett misstag. Det är ett språk med armbågar, knän, revben. Kropp. Och att överge sitt språk är att överge sin kropp.

Att läsa Taïa är att få ett förtroende, med den uppfordran ett förtroende innebär att kunna härbärgera en annans smärta. Ett förtroende som det finns all anledning att ta emot och förvalta väl.

ANNONS