Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jiddisch i Göteborg. Ida Gillner och Louise Vase har tonsatt dikter av kvinnliga jiddischspråkiga poeter i ett års tid. "Vi kom båda två i kontakt med jiddisch genom musiken, som gick rakt in i hjärtat på oss båda. Jiddisch är ju så mycket mer än bara ett vackert språk – en oerhört rik kultur med fantastisk musik, poesi och teater", säger Ida Gillner.

I jiddisch hörs skrattet eka genom tårarna

En svunnen tid, en kulturskatt, ett motstånd, en musikalitet och ett skratt – jiddisch är tätt sammanflätat med det judiska ödet. Men hur ser framtiden ut för språket? Karin Brygger är hoppfull – i Göteborg finns både rötter och växtkraft.

»Varför intresserade du dig för jiddisch, egentligen?» frågar jag Staffan Böös, som både studerat språket länge och hållit kurser i jiddisch här i Göteborg de senaste elva åren. »Tja, från början var det väl en slags motståndshandling, mot Hitler», säger han fundersamt. Jag nickar – jag begriper - och vänder mig till Tom Shulevitz, med samma fråga. Också han nickar: »Jo, det är som en moralisk förpliktelse kanske. Inte minst för vår väns skull, den tidigare ordföranden i föreningen som föregick Föreningen Jiddischkultur. Han ville inte att språket skulle dö med honom, utan att vi i Göteborg skulle hålla det levande också här.                                     

Både Tom Shulevitz och Staffan Böös är drivande i Föreningen Jiddischkultur i Göteborg med runt åttio medlemmar och med ett aktivt program som involverar och aktiverar inte bara språket utan hela den kultur som jiddisch på sätt och vis representerar: en svunnen tid, en svunnen judisk kulturskatt. Jiddisch bär i sitt idiom en del av det judiska ödet: förluster men också euforisk glädje, skrattet som ekar genom tårarna.

Spritt över världen

Jiddisch uppstod för ungefär tusen år sedan i Rhen och Moseldalarna, och har sedan dess transformerats, inspirerats, formats och omformats av flertalet olika språk och av tidens tand. För den som kan tyska är det inte så svårt att begripa. Ändå är det helt klart att många uttryck är starkt påverkade av polskan, liksom hebreiskan och arameiskan. Idag är språket dock inte bara en europeisk företeelse: det är spritt över hela världen, från Göteborg till Jerusalem, via Montreal till Melbourne i Australien för att nämna några av de platser dit judar har tagit det med sig… Trots den geografiska spridningen är det dock bara ungefär 3,5 miljoner människor som idag kan tala jiddisch. Innan andra världskriget talades detta rika språk av mellan elva och tolv miljoner människor. Det är inte nödvändigt att tala om vad som är orsaken till den drastiska skillnaden i siffrorna. Ordet jiddisch kommer förresten från ordet Jid, som betyder jude. Mame-loshn är ett annat namn på språket – ungefär som »modersmålet» men med en betydligt mer kärleksfull klang.

Vi tar varsin kaka och pratar vidare. Om jiddisch, Göteborg, judisk kultur, minoritetsspråk och kulturarv. Som alltid när man pratar med människor med stor kunskap kommer vi på avvägar ibland. Hamnar i Krakow bland pälsbrämade huvudbonader, i Amerika hos musikerparet Deborah Strauss och Jeff Warschauer (vilka samlat in och populariserat en stor judisk musikskatt, de överlevandes sånger i Östeuropa). Vi sitter en imaginär stund vid bordet på Chedern (judisk religionsskola) i Haga för länge sedan, där pojkarna lärde sig hebreiska från en och samma bok – jo, några fick lära sig läsa upp-och-ned från sin sida av bordet. Vi hinner förstås också slänga ett öga mot framtiden då och då… det landskapet är hoppfullt men också fullt av tvivel: kommer språket att överleva här i Sverige?                                                    

Nå, det är klart det gör, tänker jag, fantaster och besatta som kan ta sig an denna skatt finns det väl alltid på återväxt? Ungefär som det ständigt kommer nya poeter, om vi nu ska tala om nyttoaspekten av att ägna sig åt något som få orkar intressera sig för… »Jiddischens känsliga verktyg heter skepsis och intuition; och dess arbetsfält sträcker sig över ett evighetsperspektiv – det judiska ödet», skriver Salomon Schulman i Jiddischland (nya doxa, 2010). Bara det torde locka till sig såväl litteraturvetare som religionshistoriker, men också de esoteriska drömmarna, vilka paradoxalt nog ofta får en hel del uträttat. Så trots att det är sant att språk uppstått och försvunnit i alla tider, som Staffan påpekar när vi talar om just bristande återväxt, så är det också sant att det judiska folket visat om och om igen att det man bevarat i tusentals års förskingring lever vidare, religion, etik, språk och identitet. Att studera jiddisch är därmed också ett minnesarbete, och ett kulturarvsarbete…

Minoritetsspråk

De flesta judar i Sverige idag har en något mer fördjupad kännedom i språket än den som levereras till gemene man genom till exempel populärkulturen. Man behöver inte »kunna jiddisch» för att känna igen språkliga uttryck som nästlat sig in i svenskan och blivit kvar genom generationer: maträtter, kraftuttryck, humor och sånger är typexempel på vad som traderas inom hemmets väggar. Att ett språk talats i minst tre generationer inom landets gränser är för övrigt ett av kraven för att det ska bli ett minoritetsspråk. Sedan år 2000 är jiddisch ett av de fem minoritetsspråken. Ytterligare fyra språk har denna status i Sverige: finska, meänkieli, samiska och romani chib. Vad betyder det? Tja, att man till exempel kan lämna in en polisanmälan på jiddisch och att kommunen måste erbjuda undervisning i språket till det skolbarn som så önskar. Men också att Sverige ratificerat Europakonventionens minoritetsspråkskonvention och att Europarådet övervakar att konventionen efterföljs.

Men, tillbaka till nuet. Till Göteborg. Staden vid havet, de döda paraplyernas stad, arbetarstaden med det enkla hjärtat. Passar jiddisch extra bra i just Göteborg? »Jo, det finns något, ett samband, en punkt som knyter samman Göteborg och jiddisch mer än de människor som tagit språket hit, hållit det levande, och det är humorn. Göteborshumorn och Jiddisch… de har vissa likheter.», menar Tom – och skrattar. »Jiddisch är som tyska, men med humor».

Så vänder vi oss åter mot det förflutna.

För länge sedan, före Andra världskriget, var det inte ovanligt att man hörde jiddisch i kvarteren i det fattiga Haga och Linnéstaden. De judar som flydde till Sverige kring förra sekelskiftet (på flykt från pogromer i öst, främst Ryssland) talade jiddisch, och de bodde inte sällan just i Linnéområdet: Masthugget, Olivedal, Haga, Annedal. Nästa uppsving för språket här i Göteborg kom 1945, med de flyktingar som kom efter Förintelsen. De talade jiddisch med varandra och med sina barn. Många kände avsmak mot de andra språk de växt upp med: varför tala polska när Förintelsen utspelat sig på polsk mark? Man valde jiddisch allena tills man lärt sig svenska. Det senare gick förstås ganska fort: den här gruppen, de Överlevande, karaktäriseras av en oerhört snabb och smidig integration in i det svenska samhället. För deras barn blev det som för dem: jiddisch var och förblev hemmets språk, barndomens språk, språket man talade med vännerna. Den tredje vågen av ökad revitalisering kom på sjuttiotalet, när »Spelman på taket» spelade för fullt världen över. Åter väcktes intresset, också här.  Och i Göteborg har det i blivit kvar…

Kurser och kafé

Föreningen jiddischkultur har bidragit till detta. Föreningen omfamnar såväl språk som den kultur språk bär med sig, idiomets kärna. Den driver idag Kafé Cholem (Drömmarnas kafé) som ett par gånger per termin öppnar portarna och bjuder på traditionell judisk mat och bakverk, men också har musikaliska framträdanden, diktläsning och annan underhållning som särskilt lyfter judisk och östeuropeisk judisk kultur. Kafé Cholem har sedan starten år 2000 varit en knutpunkt där inte bara jiddischen hålls levande, utan där också värdefulla vänskaper knyts, påbörjas och återuppstår. Även om frekvensen på verksamheten sjunkit av resursskäl, har intresset bibehållits. Utöver detta erbjuder föreningen också en läsecirkel och filmvisningar. Intensivkurserna har man tyvärr lagt på hyllan och i höst är den vanliga jiddischkursen inte heller öppen. Å andra sidan erbjöd Göteborgs kulturkalas en klezmerkonsert…Och under den Judiska kulturveckan i början av september finns för den intresserade seminarier om språket på Göteborgs stadsmuseum, och konsert med duon Ida & Louise som tonsatt kvinnliga jiddischpoeters dikter. Det senare är ett projekt som initierats i samarbete med föreningen.

Just musiken, klezmer, vemodig med också fartfull och “klämmig» (för att nu också återuppliva ett gammalt svenskt uttryck) är faktiskt bidragande orsak till språkets popularitet idag. Bay Mir Bistu Sheyn har gått få människor förbi, liksom den dansvänliga Tumbalalaika. Det är ingen underdrift att säga att teatern och musiken är djupt involverade i både spridningen och återväxten av språket, liksom skönlitteraturen. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev bara på jiddisch.

Det finns uttryck och ord på jiddisch som nästan alla (i alla fall de kulturintresserade) känner igen, åtminstone vagt, så som man känner till just Nobelpristagares namn och huvudstäder långt hemifrån. Inte sällan har man trillat över dem genom populärkultur, och särskilt då amerikanska humorserier som till exempel Seinfeld. Mentsh. Meshuge. Shlep. Kosher. Gelt. Kvetch. Oy vey. Chutzpah! - det senare är faktiskt inte är en enkel komplimang som man ibland tror, utan beskriver en tämligen tuff attityd, nästan arrogant. Trots det används ordet bland engelskspråkiga inte sällan för att lite mer enkelspårigt beskriva mod och/eller självförtroende.

Den ursprungsjiddisch, som talades för tusen år sedan, innehöll betydligt fler inslag av arameiska och hebreiska än dagens jiddisch. Själv kan jag med nöd stappla mig igenom ett par meningar, men bara transkriberade till det latinska alfabetet eftersom jiddisch använder det hebreiska alfabetet på ett helt eget sätt än traditionell hebreiska.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.