Fredrik Nyberg: I framtiden kommer vi att sakna den blå himlen

Molnblekning och konstgjorda ekosystem. Teknikerna för att motverka negativ klimatpåverkan blir allt fler. Problemet är att dessa ofta leder till ännu mer problem. Fredrik Nyberg skriver om en ny klimatklassiker: Elizabeth Kolberts bok ”Under en vit himmel – Ett reportage om framtidens natur”.

ANNONS

Serie: Att skriva oron

Oron över klimatet kännetecknar vår tid. Det är tack vare forskare, aktivister och journalister som medvetenheten har kommit dit. Fredrik Nyberg skriver i serien ”Att skriva oron” om klimatklassikerna som förändrat vår värld.

Tredje och sista delen handlar om en ny klimatklassiker – Elizabeth Kolberts bok ”Under en vit himmel – Ett reportage om framtidens natur”, som nu kommit på svenska.

I Bill Mckibbens bok ”Naturens undergång” från 1989 citeras Wallace Broecker, en kemist som tidigt lanserade idén att om man förde upp stora mängder svaveldioxid i atmosfären skulle en del av det hotande solljuset reflekteras bort från jorden och på så vis dämpa den globala uppvärmningen.

Denna av människan formulerade lösning av klimatkrisen, alltså av ett problem som i sin tur orsakades av människan, skulle dock, tvingades Broecker erkänna, få vissa konsekvenser. Exempelvis skulle den blå himlen få ”en vitaktig ton”. Kanske kommer denna typ av ”solstrålningsmodifieringar” att göra planeten beboelig ytterligare en period, men de som då framlever sina liv där kommer göra det ”under en vit himmel”.

ANNONS

”Under en vit himmel” är också den svenska titeln på journalisten Elizabeth Kolberts nya bok som är en undersökning av konsekvenserna som följer av människan vilja till herravälde över jorden och skapelsen. Det är inte en text som handlar om människans kontroll över naturen utan i stället om behovet av att ta kontroll över kontrollen av naturen.

Boken börjar med en färd längs med Chicagofloden och genom en ”natur” och ett landskap där allt är konstruktion. Det är en utflykt i det postnaturliga tillståndet. För att kunna hantera den alltmer akuta avfallssituationen i området runt Michigansjön byggdes mot slutet av 1800-talet en kanal som i sin tur tvingade flodens flöde att ändra riktning.

En åtgärd och ett faktum som fick en mängd konsekvenser och som bland annat nödgade myndigheterna att drygt 100 år senare installera en mängd märkliga elektriska barriärer på strategiska ställen i det omskapade vattensystemet ämnade att förhindra invasiva fiskarter – främst den från Asien importerade karpen – att med hjälp av de nya färdvägarna och de nya gemensamma avrinningssystemen sprida sig ut i och därmed skapa stor ”oreda” i Michigansjön.

Att arten på 1960-talet importerades till området var ironiskt nog en följd av Rachel Carsons uppmärksammade bok ”Tyst vår”. Karparna var tänkta att ersätta de kemiska bekämpningsmedel som tidigare används för att hålla diverse i sig invasiva vattenväxter i schack. Förändringen av vattenvägarna och landskapet runt Chicago, tillsammans med de inplanterade karparna, skapade således en serie nya problem.

ANNONS

Boken börjar med en färd längs med Chicagofloden och genom en ”natur” och ett landskap där allt är konstruktion.

LÄS MER:Klimatklassikern som förändrade en hel värld

Att lösningen av ett problem är orsaken till ett nytt, annorlunda och ofta värre sådant, är ett återkommande scenario i boken. ”Under en vit himmel” är en katalog över några av alla de ansträngningar som gjorts och görs för att ta sig vidare från det hotfulla tillstånd som en förändrad natur ofta ger upphov till. Det handlar om att påföra den av ”den lilla svaga människan” kontrollerade naturen än mer kontroll. Denna gång för att försöka rädda arter, livsformer, landområden och biotoper från det i många fall akuta hot om utplåning som tidigare kontrollåtgärder har gett upphov till. En grym ”råttan-på-repet-logik” etableras.

Barriärförsvar, styrda sedimentavlagringsprocesser, kontrollerad molnblekning, negativa koldioxidutsläpp, konstgjorda ekosystem, assisterad evolution och geo-engineering är bara några i boken aktualiserade försök att återställa miljöer, habitat och klimat som rubbats eller helt har förstörts av människans framfart. Eftersom klimatförändringarna tillåtits pågå alldeles för länge krävs nu, menar många av de forskare som får ordet i Kolberts bok, en ”interventionistisk hållning”.

I många fall handlar det om nödvändiga insatser för att bevara hotade arter och därmed den biologiska mångfalden – viktiga, påhittiga och fantasifulla insatser som dock samtidigt skuggas av det faktum att så många av människans tidigare, omdanande ingripanden i sin omvärld ofta tvingats redovisa fatala slutresultat.

ANNONS

Som en boende i det på många vis hotade Mississippideltat säger till författaren: ”Men när vi människor blandar oss i slutar det sällan lyckligt.” Lösningen på dessa av människan skapade problem leder påfallande ofta ”till att andra problem uppstår istället”. Denna insikt är emellertid inte den som står högst upp på olika myndigheters dagordning. Därifrån dirigeras istället ständigt nya insatser: ”Om kontroll är problemet måste lösningen, enligt logiken under antropocen, bli mer kontroll”.

Det var länge sedan anpassning till sin miljö och omgivning var människans melodi. För människan står inga ”naturliga lösningar” till buds. Punkt!

Det var länge sedan anpassning till sin miljö och omgivning var människans melodi. För människan står inga ”naturliga lösningar” till buds.

LÄS MER:Bill McKibben är klimatångestens fader

I kapitlet ”Ut i det fria” berättas det om biologen Phil Pister, som ägnat mycket tid och möda åt att försöka rädda olika utrotningshotade ökenfiskar, exempelvis tandkarpen, som ofta lever i extremt begränsade habitat. Pister berättar att han ofta får frågan om varför han lägger så mycket tid på så obetydliga djur: ”Vad är de bra för? undrar folk.” Och Pister brukar svara med en motfråga vi nog alla då och då borde ställa oss: ”Vad är du bra för?”

För att försöka rädda en tandkarpsart, som har sin enda kända fyndort i en liten grottsjö som heter Devils hole i närheten av Death valley, har man i grannskapet, i en stor hangar, byggt en konstgjord kopia av vattendraget där man föder upp den lilla fisken. Karpfisken i Devils hole är bara ett exempel på en så kallad ”åtgärdsberoende art”, en ”Stockholmsart”, som kallas så då den är helt utlämnad åt sina förövare. Det konstgjorda habitatet, inhyst i en fejkgrotta, ligger i sin tur inte långt ifrån Las Vegas med alla sina kulisser och syntetiska vattendrag.

ANNONS

Jag tänker att Kolberts bok i en samtidig rörelse naglar fast två motställda former av samtida hybris. Det är hybris att tänka sig att en ”naturens undergång” – exempelvis korallrevens försvinnande – skulle kunna ske utan att detta på ett djupgående plan påverkar oss människor.

Men det torde också (tyvärr) vara hybris att på en industriell skala – exempelvis i form av molnblekning eller assisterad evolution eller genom andra och olika typer av klimatinterventioner – omskapa skapelsen med ändamålet att rädda den. Samtidigt måste något göras.

Kolbert skriver: ”Frågan, i det här läget, är inte huruvida vi ska ändra på naturen, utan i vilket syfte”. Hennes bok kommer efterhand att kretsa, och det i allt snävare rundlar, runt ett moraliskt problem som kanske går att koka ner till frågan om vad människan har rätt att göra med den planet vårt släkte befolkar.

”Under en vit himmel” är möjligen en bok som bär på ambitionen att ingjuta hopp i läsaren, visa på människans ansträngningar att hitta vägar ut ur den situation vi själva försatt oss i, men resultatet blir allt som oftast det rakt motsatta då många av ”lösningarna” bara visar sig leda till att nya problem och hot uppstår.

Gång på gång slår boken fast hur mycket lättare det är att förstöra ett ekosystem än att åter få det att fungera. Detta betyder inte nödvändigtvis att Kolbert misslyckats med sitt uppsåt. I stället tänker jag att hennes stillsamt desperata bok leder i bevis att jordens fortlevnad bygger på människans förmåga till anpassning som kommer att leda till begränsningar och, dessvärre, säkert också till en hel del lidande.

ANNONS

LÄS MER:Recension: "Det sjätte utdöendet" – Elizabeth Kolbert

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS