"I dag är det de svenska villorna som världen beundrar"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Man blir aldrig bättre än sin beställare, brukar arkitekter hävda. Ett talesätt som avslöjar det mesta om kårens självbild.

Troligtvis blev uttryckssättet vedertaget mot slutet av 60-talet. Kanske när de första flyttade från Hammarkullen, redan innan området ens var färdigbyggt. Eller då Dagens Nyheters ledarsida röt ”Riv Skärholmen!” bara dagar efter att den nya stadsdelen hade invigts.

Innan dess hade svenska arkitekter sällan haft anledning att skämmas eller skylla ifrån sig. Från sekelskiftets sirliga nationalromantik via 30-talets svävande funkis till 50-talets strama tegelvolymer var vi ett arkitektoniskt föregångsland. Östberg, Asplund, Lewerentz, Celsing –fortfarande är det denna kvartett av banbrytare som uppmärksammas av internationella arkitekturhistoriker.

ANNONS

Allt det där förändrades i och med miljonprogrammet. Ingen av tidens stora arkitektnamn anlitades –det rationella kranbanebyggandet medgav inte konstnärliga finesser –och i stället överfördes makten till byggbolagen. Eller ja, byggbolag är för mycket sagt, när miljonprogrammet rullade igång var PEAB och Skanska blott enkla cementgjutare, uppdragen tilldelades dem för att de tillverkade prefabelement snabbare och billigare än andra.

Så ser maktstrukturen fortfarande ut. Entreprenörerna bestämmer –många av dem är byggherrar i dag – och arkitekterna kompromissar, rädda för att förlora uppdragen. En usel grogrund för högkvalitativ arkitektur, och det huvudsakliga skälet till varför Sverige nu firar 50 år som arkitektonisk B-nation.

Samtidigt, ibland kan en 50-årskris vara precis vad man behöver. Det märks inte minst i den lilla skalan. Svensk villa-arkitektur är i dag internationellt omskriven, beundrad för dess förmåga att lyssna in platsen, terrängen, den lokala identiteten. Här märks ingenting av kårens långvariga funk, snarare präglas uttrycken av en uppdämd energi, en ambition att utforska gamla tiders hantverk och nya tiders material, att testa planlösningar och formspråk.

Sedan ett par år har populärpressens reportage om villor och sommarstugor bjudit på långt mer arkitektoniskt tankefoder och ögonfägnad än fackpressens offentliga miljöer.

ANNONS

Hur denna designmedvetenhet kommer att påverka de mer storskaliga projekten är lätt att förstå. I takt med att kunskapen om kvalitetsarkitektur växer kommer betonggjutarna tvingas att bättra sig. Att de kan det vet vi –Skanska har byggt självaste Gherkin i London –men det är upp till arkitekterna att kräva plats i processen, att ta ansvar.

Att skylla på andra duger inte längre.

ANNONS