Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren Björn Ranelid. Bild: Stina Stjernkvist/TT

I Björn Ranelids land är det krig

Mattias Hagberg: "Ranelid faller för populismens sagor".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är lätt att förföras av berättelser. Det är lätt att absorberas av den makt som finns i en stark story – särskilt om den är tydlig, känslomässigt berörande och innehåller klart urskiljbara företrädare för det goda och det onda.

Många har de senaste åren låtit sig uppslukas av högerpopulismens ”stora berättelse” om samhällets utveckling från harmoni till anarki. Senast att falla för denna fantasi är författaren Björn Ranelid, som i två krönikor i Kvällsposten (5/7),(2/8), beskrivit Sverige som ett land i totalt förfall: ”Om tio, elva eller tolv städer i Sverige är nästen för olika gangsterligor och kriminella nätverk som vid ett flertal tillfällen har uppgörelser med automatvapen där allmänheten befinner sig, så råder det ett småskaligt eller mer utbrett krig i Sverige.”

LÄS MER: Debatten om olika kulturer är ett gift

Ja, ni läste rätt. I Björn Ranelids land är det krig. Och de stridande, de kriminella, har enligt honom, själva valt att delta i striden, i stället för att utbilda sig och skaffa sig ett jobb. Som om kriminalitet alltid är ett rationellt val.

Björn Ranelids penna vibrerar av patos. Han skriver som alltid med känslans tjocka bläck. Och det är symtomatiskt. Högerpopulismens narrativ, som han nu tagit till sig, är uppbyggt av känsloyttringar. Det vilar på en storm av affektiva sanningar utan uppenbar anknytning till verkligheten. Överdrifter och falska analogier är berättelsens främsta motor, liksom uppdelningen mellan onda och goda, mellan förrädare och förrådda: ”Om inte politikerna ombesörjer att det finns tillräckligt många poliser och rättsliga möjligheter att frihetsberöva de skyldiga, så är de ansvariga för att det råder krig mellan de laglydiga och brottslingarna i Sverige.”

Ja, ni läste återigen rätt. Detta krig är politikernas blinda fläck, enligt Björn Ranelid.

Så faller världsbilden hos författaren på plats. Eliten har förrått folket. Eller som det heter på ett annat ställe, apropå akademiker och andra intellektuella som på allvar försöker förstå brottslighetens orsaker: ”Många skribenter… imiterar varandra och försöker förklara och förneka händelserna med enfaldiga litanior om vissa människors utanförskap i förhållande till samhället i övrigt.”

LÄS MER: Nej, Sverige är sig inte likt

Sociologen Arlie Russel Hochchild talar i sin uppmärksammade studie av Trump-anhängare, ”Stranger in their own land”, om ”deep stories”, en sorts ”det-känns-som-om-berättelser”, som det är svårt att argumentera mot, eftersom de inte i första hand arbetar med objektiva fakta, utan med litterära kvaliteter, eller rättare sagt, med sagans svart-vita fantasi.

För den som fångats av denna fabel finns inget mer att diskutera. Känslan, berättelsens interna logik, vägleder förnuftet. Det som passar storyn är sant. Det som motsäger den är en lögn.

Eller som Björn Ranelid själv avslutar sin andra krönika om tillståndet i landet, utan att ha redovisat något annat än anekdotiska fakta: ”Så lyder sanningen vad än förfalskarna av verkligheten säger, skriver och påstår.”