Och så var det dags för ytterligare en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Då lär det väl också komma ännu en våg av skriverier om vår längtan efter det förgångna. Det var ju så romantiskt då, allting. Långklänningar, hästar och återhållna känslor som till sist briserar i ett frieri verkar vara allt som krävs för att damtidningarna ska identifiera en nyromantisk trend.
Jag förstår inte hur det kommer sig. I själva verket är ju Austens den krassaste av världar - allt handlar om pengar. En människa är sina ränteinkomster. Eventuella framtida arv kan också räknas personen till godo, trots osäkerhetsfaktorn, men arbete talas det sällan om. Inkomst ska baseras på egendom.
Kärlek ska också baseras på egendom. Gärna en fästman i trånga ridbyxor, men först ett rejält kapital.
Det viktigaste beslutet i en kvinnas liv är beslutet om vem hon ska gifta sig med. Eller rättare sagt: vem hon ska tilllåta att gifta sig med henne. Eftersom regelverket påbjuder total passivitet måste hon utröna både mannens moraliska halt och hans känslor innan hon så mycket som vågar höja ögonen från sybågen. Och om hon i sin tur känner något måste dessa känslor hållas dolda tills mannen finner för gott att agera, allt annat vore regelbrott. Det är en värld av väntan.
Det är också en tråkig värld, eftersom ingen egentligen har något att göra. Kvinnorna delar in dagen i portioner och ger sig själva uppgifter - så och så många timmars läsning, sedan är det dags för min promenad; på eftermiddagen ska jag arbeta hårt med mina skalor, men först ska jag sitta en stund med skissblocket i parken. De håller sig sysselsatta, skapar en illusion av att vara strängt upptagna. Jag föreställer mig att de ofta måste tala lugnande till sig själva.
Tystnad, väntan, behärskning kännetecknar den unga kvinnans liv. Passivitet, sysslolöshet, instängdhet ökar trycket hos känslorna som måste bemästras. Den romantiska Austenvärlden med sina pastellfärgade salonger där flickor i empireskurna muslinsklänningar sitter och viskar med huvudena tätt ihop är en värld av tyst desperation.
Och ändå är det ingen som klagar. Den vassa penna som så obarmhärtigt kunde avslöja högfärd och dumhet skar aldrig ett enda litet snitt i själva systemet, bara i människorna som befolkade det. Austens kloka hjältinnor revolterar inte, beklagar bara att det i denna den bästa av världar finns människor som bär sig illa åt. I stort sett är allting bra, bara alla män är gentlemän och man har sina åttahundra pund om året.
Men i sin sista fullbordade roman Övertalning låter Austen huvudpersonen Anne Elliot ge en annan bild av kvinnornas villkor, av vad det innebär att leva ett liv utan omväxling, där man aldrig tvingas till handling och aldrig möter utmaningar som kan ge nya intryck: "Vi lever i hemmet, lugna, instängda, och våra känslor fräter oss."
Men de hade ju snygga kläder.