67 år gammal sköt han sig själv i söndags hemma i Woody Creek i Colorado. Kanske var det inget kul att bli pensionär, förmodligen stod han inte längre ut med vare sig själv eller George W Bush.
Journalisten och författaren Hunter S. Thompson körde genom Den amerikanska drömmen i överväxel, men hann se hur människor och ideal förtärdes på vägen. Han kallade sig doktor i gonzojournalistik. Allt skulle antecknas, i samma tempo, i samma ögonblick som det hände. Inte bara Kerouac flimrade förbi i korsdraget utan hela beat- och hippie- och underground- och trippkulturen. Thompsons Gonzo brukade börja med ett handfast reportageuppdrag, som snabbt spårade ur och blev till en hallucinatorisk narrspegling av det vi trodde var under kontroll.
Han kom in i branschen som sportjournalist och hamnade efter ett par korrespondentår i Latinamerika vid mitten av 60-talet i subkulturernas Kalifornien. "Hell's Angels" från 1967 är första boken. Mc-syndikatet framträder här som en grotesk förstoring av genomsnitts-Amerika och historien slutar stilenligt med att författaren blir halvt ihjälsparkad.
Thompson blev en av företrädarna för det som kom att kallas New Journalism. Det var en spretig skola, med Tom Wolfe som ordningsman, men det gemensamma för skribenterna var att de samhällskritiskt skydde den förmenta objektiviteten och placerade sig själva i handlingen, samtidigt som de lånade grepp från filmen och skönlitteraturen. De nya journalisterna var noga med miljöerna, detaljerna, replikerna. Verkligheten behövde en story för att framkallas.
I den surrealistiska Fear and loathing in Las Vegas (bara "Las Vegas" på svenska) är Hunter S Thompson i sitt esse och den följande Fear and loathing on the campaign trail '72, om Richard Nixons återvalskampanj, vänder ut och in på det korrupta snusket i politikens mitt. Thompson hatade Nixon så starkt att det i minst lika hög grad som drogintaget kom att prägla både språk och perspektiv. När han för drygt tio år sedan friades från anklagelser om bl a olaga vapeninnehav lyfte han reflexmässigt armarna i den gest som Tricky Dick hade gjort odödlig och till den församlade pressen ropade han: "Dagens svin är morgondagens bacon."
Hans senare böcker kändes också delvis som repetitioner; något hade bränts bort i hans ilskna hjärna. Det kändes som om han hade låst in sig i Woody Creek med myten om sig själv och med rockmusiken dånande mot skogsbrynet. Som bäst var Hunter S. Thompson en vansinnets krönikör. Det var systemet som tog plats i hans kropp och han bekämpade förgiftningen med all slags berusning, också språklig. Läsaren kunde bara hålla i sig och hänga med, i ytterfilen, genom öken och neon och in i det amerikanska mörkret.
