Mittemot min lägenhet i Prag ligger ett vackert gult hyreshus. Under många år ett helt vanligt familjehus. På kvällarna skymtade vardagsliv i fönstren, många av de boende var äldre. Jag pratade ibland med en av pensionärerna som sakta stödde sig på rollatorn ner till återvinningsstationen, hon var en Förintelseöverlevande.
Så en dag tömdes lägenheterna för vad som såg ut som en fasadrenovering. Några månader senare började vi vakna av fester. Rollatorer byttes ut mot rullväskor. Det var uppenbart att livet hade blivit mer temporärt. Med utländska studenter, eller gäster för några nätter som snart rullade iväg igen. Uber-bilarna kom och gick som utanför en filmpremiär. Värst var belastningen på soptunnan framför huset – den kommunala hanteringen var inte dimensionerad för slit-och-släng-liv.
Det gula huset på min gata som blev ett Airbnb-hotell är del i en kraftigt omritad ekonomi. Lågprisflyget hade redan gjort sitt, men med delningsekonomins nya former av boendemöjligheter och den växande medelklassen i Asien accelererade turismen på sina håll till något nu ohanterbart. Förutom Prag nämns ofta Palma och Barcelona – eller små sandstrandsorter utmed Medelhavet som får en befolkning de aldrig har varit dimensionerade för. Och så stackars sjunkande Venedig förstås.
I den italienska staden har det förvisso gnällts över besökarantalet sedan 1797 – minst.
Men som The Economist rapporterade i höstas (27/10/18) så har Venedigs politiker börjat med motåtgärder. Efter att under lång tid lockat fler turister så utrustar man nu gågator med grindar som stängs när folkmassorna blir för stora.
LÄS MER:"Venedig håller på att kvävas"
Den som har följt svensk debatt det senaste året kan få för sig att detta kommer lösa sig när lågprisflygets korta era snart är över. Jag skulle inte hålla andan. För det första upptäcker den som granskar kultursidornas debattartiklar att det sällan är turistandet i sig som anses vara själva problemet – klimatstridens fanbärare Dagens Nyheter inleder i sommar tågcharter till just Italien.
För det andra så ökar fortfarande utrikesresorna medan inrikesresorna minskar. Flyget lär hålla den tätpositionen ett tag till, så länge kombinationen av tid och pengar inte är tillfredställande löst. Men sen då? Bil, tåg, båt?
Alkoholen är snorbillig och de prostituerade inte mycket dyrare.
Venedig, liksom exempelvis spanska Malaga, har gigantiska problem med andra transportmedel: de massiva kryssningsfartyg som lastar av tusentals passagerare per dygn. I maj skenade en sådan bjässe och rammade en kaj i den redan känsliga vattenstaden. Det var inte första gången. Och kryssningarna, som ökar, är enligt en dansk rapport från 2018 lika illa eller värre för klimatet som flygindustrin.
Att göra tåget smidigare, billigare och med fler avgångar löser heller inte huvudvärken helt. Inte i Prag där turismen går upp med sex procent årligen. I fjol var besökarna åtta miljoner. Mest ökar kinesisk turism, med nästan 30 procent 2018. Hela hus omvandlas sällan till lägenhetshotell (oftare till bordeller, något som även det finns i mitt kvarter eftersom sexturismen är omfattande). Däremot köps lägenheter upp enbart för uthyrning via Airbnb. Jag har hört svenskar skryta över sidoinkomsten de har från en lya i Prag. Det gör att vanliga hyror följer efter, något som utländska ägare kan betala men inte vanliga tjecker. Nu drivs även medelklass ut från allt fler kvarter i takt med att de gentrifieras.
Vissa föreslår en turistskatt som den Edinburgh införde i våras. Detta efter att den skotska staden sett en sextioprocentig ökning av turister på fem år. Men få tror att dessa två pund per dygn kommer innebära någon förändring. Dessutom slinker många som inte bor officiellt på hotell genom skattesystemets maskor. Och dessa turister med sin belastning på städernas vanliga gator, kvarter och hyror – och klimatovänliga sopberg – kostar mycket mer.
De billiga städerna i det forna öst har även andra problem, som de skräddarsydda resorna för svensexor. Alkoholen är snorbillig och de prostituerade inte mycket dyrare. I vintras tillsatte den tjeckiska huvudstaden en nattborgmästare för att komma till bukt med ett urartat nattliv. Förbudskyltar mot organiserade krogrundor sitter på allt fler bardörrar, och mina stamkrogar ber mig uttryckligen att inte nämna dem i utländska medier.
De bryr sig föga om turisten sedan flyger eller tar tåget.
Det brukar sägas att den svåraste insikten kring klimatfrågan är de allra mest smärtsamma uppoffringarna vi måste göra. Kanske är flygdebatten därför en freudiansk dimridå som vi fokuserar på för att slippa konfrontera ett mycket värre faktum: att vårt turistande i sig snart är omöjligt.
