Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Evan Alex, Lupita Nyong'o och Shahadi Wright Josephi en scen från Jordan Peeles senaste film
Evan Alex, Lupita Nyong'o och Shahadi Wright Josephi en scen från Jordan Peeles senaste film "Us". Bild: Claudette Barius

Hynek Pallas: Hynek Pallas: Dagens filmer är politiska för att sälja

Filmerna som producerades i den tyska Weimarrepubliken används gärna för att visa hur samhällets undermedvetna strömningar förebådade demokratins kollaps. Hynek Pallas frågar sig vad vi ser om vi anlägger samma metod på vår tid.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Arvet efter Weimarrepubliken. Den 11 augusti 1919 grundades Weimarrepubliken, en parlamentarisk demokrati i dåvarande tyska riket som fick sitt slut vid Adolf Hitlers maktövertagande 1933. I en serie om tre delar undersöker GP:s kritiker arvet efter Weimarrepubliken. Tidigare delar: Sanna Samuelsson om Magnus Hirschfelds institut för sexualforskning (1/8) och Maria Edström om "Berlin Alexanderplatz" (5/8).

”Vilka är ni?”

”Vi är amerikaner.”

En sen kväll får en svart medelklassfamilj besök på garageuppfarten till sitt sommarhus i Kalifornien. De kisar mot besökarna tills de upptäcker att de är doppelgängers – exakta kopior av dem själva. I scenen, ur Jordan Peeles kritikerhyllade film ”Us” (2019), är dubbelgångarna helt rödklädda.

Och förklarar sig med läskigt förvrängd röst vara amerikaner.

Politiska projiceringar på film är inget nytt. Den mest inflytelserika texten är sociologen Siegfried Kracauers ”From Caligari to Hitler: A psychological history of the German film” från 1947. Kracauer, som hade varit filmkritiker under Weimaråren, lanserade tesen att film ger insikter i en nations undermedvetna motiv och fantasier. För honom fångade Weimarfilmerna dåtidens sociala kaos i Tyskland. Han spårande nazismens födelse till filmer som Robert Wienes ”Dr. Caligaris kabinett” från 1920, och menade att den förebådade Hitler.

På senare år har det varit populärt att använda utvecklingen i Weimarrepubliken som varnande exempel för vår tid: polarisering, turbulens, rasism, ekonomiska klyftor, nationalism och auktoritära ledare. Finns det då på samma sätt möjlighet att göra ett destillat ur dagens filmer? Är regissörerna profeter med fingret i vinden?

Jordan Peeles ”Us” är en klassisk skräckfilm. Den har faktiskt vissa lån från just ”Dr. Caligaris kabinett” när ett tivoli blir metafor för socialt kaos. Sadism återställer ordningen i panik som sprids i båda filmerna. I Frankrike blev ”Caligarisme” på 1930-talet ett uttryck för en upp- och nervänd värld – något som också är poängen i ”US” spegeltema.

Övertydliga politiska kommentarer är en utveckling som i Trump-tider har drabbat mycket amerikansk fiktion.

Men mellan ”buh!”-scenerna hamrar ”Us” in så många poänger om polarisering och rädsla för utanförskapsmänniskor att det känns som om man har läst en opinionstext. På så vis är ”US” mindre unik än Peeles debutfilm ”Get out” (2017) som var politisk genom att vara rolig. För trots att dess sociala metafor är uppenbar, så är ”Get out” tidlös. Öppen för framtidstolkning som att usla rasrelationer i USA kommer bestå. Kanske ger den en föraning om den tilltagande tribalism – gruppuppdelning efter hudfärg – vi lär se mer av i nästa decennium.

Abort-aktivister bär kostymer inspirerade av "Handmaid's tale" på en demonstration i Buenos Aires år 2018. I dag har tv-serien allt mer öppet blivit ett slagträ mot USA:s kristna höger, skriver Hynek Pallas. . Bild: Natacha Pisarenko
Abort-aktivister bär kostymer inspirerade av "Handmaid's tale" på en demonstration i Buenos Aires år 2018. I dag har tv-serien allt mer öppet blivit ett slagträ mot USA:s kristna höger, skriver Hynek Pallas. . Bild: Natacha Pisarenko

Övertydliga politiska kommentarer är en utveckling som i Trump-tider har drabbat mycket amerikansk fiktion. Den första ”The Purge”-filmen (2013) hade en fascinerande fascistisk premiss om ett samhälle som i närliggande framtid tillåter en natt av fullständig laglöshet. Men uppföljarna har allt mer har exploaterat befintlig politik. ”The first Purge” från 2018 marknadsfördes med samma slags röda Make America Great Again-keps som presidentens anhängare använder. När teasern för den tredje säsongen av HBO-serien ”Handmaid’s tale” släpptes i samband med vårens Super bowl så var den baserad på Ronald Reagans kampanjfilm ”It's morning again in America” från 1984. Från en förstasäsong som på ett iskallt vis fångade mardrömssamhället ur Margaret Atwoods roman ”Tjänarinnans berättelse” (1985) är serien i dag mer öppet slagträ mot USA:s kristna höger.

Det behöver inte vara fel att ta strider med hjälp av fiktionen. Men – även om Freud inte skulle hålla med mig – så blir det meningslöst att leta efter det undermedvetna om filmerna förklarar sina motiv i versaler.

Den filmgenre som annars gärna uttolkas i dag är superhjältesagorna.

Fast kanske kan man se hur även övertydlig fiktion brottas med en slutsats som Kracauer drog. Han menade att så vitt skilda Weimarfilmer som ”Pandoras ask”, ”Asfalt”, ”Metropolis” och ”Mabuse”-serien fångade den dåtida tyska motviljan att acceptera ett moget ansvar som måste vara inneboende i en demokrati. Och de nämnda amerikanska filmerna gestaltar ju det kaos och förtryck som kan uppstå när demokratisk mognad saknas. Om man som i ”Purge” istället väljer anarkin som ventil. Eller som i ”US” är blind för samhällets polarisering.

Den filmgenre som annars gärna uttolkas i dag är superhjältesagorna. På en värld som ständigt står vid randen till katastrof går det utmärkt att projicera klimathot, kärnkraftskatastrof eller överbefolkning. Det är också lätt att koppla estetiken – de bombastiska galaxerna, de förvrängda kropparna, den dramatiska ljussättningen – till de starka psykologiska uttryck Kracauer såg i expressionistisk scenografi. För vad är väl en person som sprutar laser med ögonen annat än en manifestering av okontrollerbara känslor?

Fast det går också bra att följa den röda tråden från ”Get out” och se hur den mest hyllade superhjältefilmen, Ryan Cooglers ”Black Panther” (2018), faktiskt omfamnar tribalisttanken som metafor i den isolerade svarta nationen Wakanda.

Samtidigt ska man vara försiktig med projiceringar, eller åtminstone pröva hur samtiden står sig på andra filmår. I den färska boken ”Best. Movie. Year. Ever. – How 1999 blew up the big screen” pekar kritikern Brian Raftery på hur filmer strax innan millennieskiftet fångade stämningar: Mansaktivister och regnande grodor i ”Magnolia”. Kärnfamiljens implosion i ”American beauty”. Sexuell gränslöshet i ”Eyes wide shut”. Arga vita män i ”Fight club”. Mordet på en könsöverskridande person i ”Boys don't cry”. Samtliga skulle passa i rådande kulturdebatter om sex, identitet, kulturkrig och apokalyps.

Att de inte släpptes 2019 är del av en insikt om den samtida spelfilmens svårighet att fånga undermedvetna fantasier.

Kracauers tes har med åren nämligen ifrågasatts, bland annat av filmprofessorn Thomas Elsaesser. I ”Weimar Cinema and After” (2000) underkänner han att filmernas regissörer skulle ha haft ”revolutionära intentioner”, ens undermedvetet. Elsaesser menar i stället att den expressionistiska stilen valdes av marknadsföringsskäl – för att den tyska filmen skulle skilja ut sig från den ökande importen av Hollywoodfilm.

Det omvända gäller för den amerikanska mellansegmentsfilmen i dag. 1999 fanns fortfarande en industri som hällde pengar över originalmanus som ”Magnolia” – tio år senare gick pengarna upp i rök ihop med dvd-försäljningen. Kvar är filmer som bygger på sådant publiken har förhandskoppling till. Som Star wars och superhjältar.

Eller ditt politiska ställningstagande.

Upphovspersonerna bakom filmer och serier väljer medvetet vad som kan se ut som revolutionära intentioner – eftersom det är en marknadsföringskrok att skriva folk på näsan om Donald Trump.

Polarisering och tribalism må vara samtidsfilmernas tematik. Men filmerna ser också ut att vara del av utvecklingen de kommenterar. Och kanske är det en lika obekväm insikt i en nations undermedvetna motiv och fantasier som den Siegfried Kracauer en gång formulerade.