Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Amazonas djungler har länge utgjort en kreativ mylla för västvärldens fantasier om sig själv. Bild: Eraldo Peres

Hynek Pallas: Hynek Pallas: Amazonas har alltid varit kuliss åt vita guldjägare

Från kolonisatörer till Werner Herzog – Hynek Pallas om en brinnande regnskog som sällan setts från urinvånarnas perspektiv. Kan detta synsätt vara en orsak till vårt slösaktiga beteende?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Det gröna infernot” är en B-skräckfilm där ett gäng unga skogsaktivister tillfångatas i Amazonas och knapersteks av en kannibalstam. Äventyrsskräcksfilmer – en genre som föddes ur kolonisatörers rädsla för vad de skulle möta på de mörka kontinenterna – må ofta vara usla. Men tillsammans med många andra västerländska filmer är ”Det gröna infernot” också talande för den suggestiva dragning som finns i det Amazonas som nu står i lågor.

Eli Roth – som regisserade kannibalfilmen 2013 – är ju långt ifrån ensam om att ha tappat bort sig utmed Amazonfloden. Den enorma djungeln har alltid lockat kolonisatörer, guldjägare, etnografer, klåfingrade kapitalister och missionärer. Och regissörer. 2016 gjorde den ständigt underskattade James Gray ”The lost kingdom of Z”, en film baserad på upptäcksresenären Percy Fawcetts öde. Fawcett reste under det tidiga 1900-talet till Amazonas på grund av att brittiska myndigheter ville åt den lukrativa gummibranschen. Istället försvann han i jakten på en förlorad stad.

Filmhistoriens bäste och meste Amazonas-skildrare är dock tysken Werner Herzog. Ingen har väl i modern tid, och med samma feber, förlorat sig själv så mycket i regnskogen. Just därför kan Herzogs filmer också ge en fingervisning om hur mörk den kreativa kraft Amazonas föder är – och varför den drar.

Werner Herzog fascination för Amazonas är stor – han har gjort två filmer om den enorma regnskogen. Bild: Danny Moloshok

I ”Aguirre – Guds vrede” från 1972 ger sig spanska konkvistadorer (ledda av Klaus Kinski) in i djungeln för att söka efter Eldorado. Filmen, inspirerad av 1500-talsmissionärens Gaspar de Carvajals skildringar från Peru, är lika berömd för sitt innehåll som för inspelningens våldsamma konflikter mellan Kinski och Herzog.

Äventyret var måhända vansinne. Men det gigantiska Amazonas (drygt 12 gånger Sveriges yta) födde ett sug hos tysken som både utmanade och stimulerade kreativiteten. Så Herzog återvände för att göra vad som skulle bli en av filmhistoriens värsta och mest omsusade inspelningar. Om ”Aguirre” är ”Apocalypse now” så blev ”Fitzcarraldo” tio år senare ”Mörkrets hjärta”.

Fast talande nog vet jag inte ens var min dvd av ”Fitzcarraldo” är. Däremot vårdar jag ömt mastodontutgåvan av Les Blanks bakomfilm från inspelningen, ”Burden of dreams”, liksom Maureen Goslings produktionsdagbok om det femåriga arbetet med ”Fitzcarraldo”. För handlingen (på verklig förlaga) om hur en besatt irländsk gummibaron på 1800-talet ska transportera en ångbåt över 11 kilometer landtunga – och ett berg – blev makaber verklighet när Herzog bestämde sig för att båten skulle flyttas på riktigt under inspelningen.

För Herzog är Amazonas en utmaning – även när regnskogen fångas som mest farlig och suggestiv av Herzogs kamera så är det Kinskis Caruso-älskande irländare som står i centrum.

Själva den fysiska utmaningen är förstås rubbad i sig, även om filmbåten vägde 30 ton och inte 320 ton som i verkligheten. Men det är den peruanska djungeln och det tilltagande vansinnet i miljön som är behållningen. Och det tilltog förstås ännu mer när Herzog fick sin ”bästa ovän” Kinski att spela huvudrollen.

Människan kan inte låta bli att peta på naturen. Vi behöver naturen som resurs, och den har både brukats klokt och missbrukats katastrofalt. Därför har Amazonas med sin storlek och sina hemligheter förblivit projiceringsyta och lett till misslyckade erövringar alltsedan gummibaronerna tävlade om att muta in marken. Eller sedan hundratals indianer anlitades för att dra Herzogs båt, vars metallstomme idag är omslingrad av tät växtlighet i sydöstra Peru.

Det slutade med att indianstammen brände ner filmkulisserna på ”Fitzcarraldo”.

Man kan dra många trådar från den poetiska verklighetsbilden. Det är en passande metafor för hur Amazonas-fiktion leder blicken från vilka eller vad som är mest utsatt här i världen. För Herzog är Amazonas en utmaning – även när regnskogen fångas som mest farlig och suggestiv av Herzogs kamera så är det Kinskis Caruso-älskande irländare som står i centrum.

Det är ingen hemlighet att Amazonas indianer far illa när urskogen avverkas – ofta illegal

På så vis har Amazonas alltid varit kuliss åt de vita upptäckarna och guldjägarna, åt deras öden och äventyr. Kanske är det därför det har tagit så lång tid att se att det aldrig har varit dessa – vi – som i långa loppet har farit värst.

Som en av indianerna säger i Maureen Goslings produktionsdagbok från ”Fitzcarraldo”-inspelningen. Han har då varit borta från familjen i sex månader för att dra en ångbåt över ett berg i djungeln åt en besatt tysk regissör: ”Werner kan få knuffa på – då gör det inte så mycket om vi tappar taget”, förklarar indianen.

Idag är folk äntligen mer medvetna om vad detta innebär. Och kanske lite mindre storögda inför urskogens lockelse och mer nyktra i synen på dess verklighet. För Eli Roths klimataktivister må koka i kannibalernas grytor, men när hans gröna inferno fick premiär kritiserades filmen hårt för att i nykolonial anda framställa urbefolkningen som vildar. Hur politiskt korrekt det än kan låta så finns där en poäng: synen på dem som lever i jordens lungor hänger samman med människans slösaktiga beteende i förhållande till urskogen.

För det är ingen hemlighet att Amazonas indianer far illa när urskogen avverkas – ofta illegalt. Flera har mördats när de har försökt stoppa skövlingar. Det är heller ingen hemlighet att Brasiliens president Jair Bolsonaro har en milt uttryckt negativ attityd till landets urinvånare. Och att bränderna startas av jordbrukarna för att röja mark – mark som används för att producera ditt kött och dina sojabönor.

Och tappar de taget – om skogsavverkningen tippar över och Amazonas blir savann – så är det inte längre bara de som knuffar på utvecklingen som stryker med.