Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hybris leder inte alltid till fall

Recension: Övermod, högmod. Ingela Lind skriver elegant, insiktsfullt och poetiskt om detta tillstånd av "kaxighet, löjlighet och sorg" Sinziana Ravini imponeras av en bok bortom lagomkulturen.


Övermodet är dödsdömt, för det får oss att pröva våra vingar mot föremål som smälter vaxet som höll ihop det med våra kroppar. Ikaros föll. Ingela Lind har lyft sina vingar mot solen med en samling texter som organiserats under begreppet övermod. Och vad är övermod? Enligt Lind själv, "en mix av kaxighet, löjlighet och sorg." Jag blir väldigt rörd över det sista ordet, för vad vore den intellektuella exercisen utan sin insikt om kunskapens gränser, utan vår oförmåga att en gång för alla dechiffrera såväl människans som konstens mysterier? 

Lind har alltid varit en känslig och varm folkbildare. Hon skriver elegant, självinsiktsfullt och poetiskt om övermodets jagförnekande, men också om högmodets livsbejakande dimensioner, euforin inför nya upptäcker. Få personer kan som hon väcka en målning eller en byggnad till liv, hitta livsnerven, glöden, historien i historierna.

Lind varvar intima berättelser till exempel om stringhyllan som förändrade hennes liv, eftersom den fick henne att tro att hon kunde bli en annan, en "ny seriös och modern människa", med litterära betraktelser över litteraturens mest mytomspunna hjältinnor, som Virginia Woolfs Orlando, som med sina kroppsmetamorfoser och tidsresor visade att människan är individ med "tusentals möjliga jag".

Lind skriver om Anna Karenina. Enligt Lind blev hon inte förledd av sin passion. Hon visste att hennes val skulle leda henne mot undergången. Hon kände sig sedan länge död och såg i älskaren Vronskij "en trampolin till ett ögonblick av liv". Här föredrar jag Kunderas tolkning som i en av sina essäer hävdar att Karenina i själva verket begår självmord för att straffa Vronskij, för att absurt nog få honom att komma tillbaka. 

Peggy Guggenheim, modernismens stora guldkalv blandade kärlek, konst, pengar och lyx, förälskade sig i personer som Samuel Beckett och Max Ernst, och skapade till sist ett mausoleum över sig själv. Lind konstaterar att hennes historia inte är uppbygglig, varken politiskt eller feministiskt korrekt, och tur är väl det, får jag lust att säga, för vad är vitsen med att höja dessa kvinnor till skyarna, om vi i nästa stund skall rycka ner dem?  

Lind skriver också om konsten, draperierna, "historiens agitatorer", som tar oss från de gamla grekernas skynken, via den vällustiga barocken till Tracey Emins nutida klassiker – sängen med det obäddade lakanet, trosorna, spåren från hennes älskog, som auktionerades ut för trettio miljoner kronor på Christies i London. Hon skriver om mötet med Sonia de Launay, insikten om att hennes cirklar snarare imiterade de ryska ikonernas bysantiska kupoler än det som man brukar hävda: kugghjulen. Om de teatrala dödsänglarna i Nathalia Edenmonts vanitasfotografier, som är så långt bort man kan komma från den svenska lagomkulturen. 

Hon skriver om tingens trofasthet, hur de alltid står vid vår sida, hur de överlever oss, och därigenom skapar förbindelser över tid och rum, men också om deras inre liv, i en finstämd dialog med Proust, som eskalerar i en otroligt vacker reflektion över vår tids mjuka sängar som liknar en "gudomlig modersfamn", så långt bort man kan komma från folkhemmets stränga och hårda sängbottnar.

Vi får också ta del av Prousts och Woolfs skildringar av societetslivet, Madame Verdurins pärlemorskimrande salonger, Bloomsburygruppens studentikosa diskussionsgrupper, men också Fogelstadgruppen, Mabel Dodge Luhans salong på Fifth Avenue och den drottninglika Gertrud Steins beryktade Salong rue de Fleurus i Paris. Vad återstår från dessa flyktiga pratstunder? frågar sig Lind. Inte mycket. Lind påminner oss om salongens vikt för kvinnans emancipation, men också för en plats för multikulturella, anti-institutionella och i många fall hemliga möten. Har facebook-kulturen gjort salongen överflödig? Nej, skulle jag vilja säga, för det kan inte konkurrera med det fysiska mötets omedelbarhet, smaken och dofterna. 

Linds färg- och känslosprakande analyser briljerar som mest när hon analyserar Klimts heraldiska hämndgudinnor och infernaliska femme fatales, deras illröda bröstvårtor och alabasterhy, omslingrade av svallande hår och giftormar, eller när hon som i Woolfs uppsluppna medvetandeströmmar börjar sicksacka hej vilt mellan den ryska balettidén om hermafroditen, könskampens överskridare, den konstälskande nationalekonomen Keynes, Bloomsburygruppen som Keynes finansierade, och hans fru dansösen Lydia Lopokova, som slutade sitt strapatsrika liv likt en gammal babusjka, i ett förfallet hus, bland högar av damm och dagstidningar. 

Hon gör också en superb jämförelse mellan två storhetsvansinniga herrar – totalkonstverkets stora mästare Ludvig II av Bayern och den bombastiske mediekungen W R Hearst som gav upphov till den stora filmklassikern Citizen Kane. 
Lind klär av dessa forna stjärnor deras heroism, som om det yttersta övermodet låg just där – i konsten att skrapa bort masken, såväl de andras som de egna maskerna. Vad som står att finna under masken, i människans mörkaste skrymslen, kan vi under Linds lupp bara ana. 

När jag har slagit igen boken kommer jag att tänka på ett citat av Victor Hugo. "Suggestionen består i konsten att göra ett ingrepp i de andras sinnen för att plantera en idé som endast tillhör en själv." Vad är essäernas grundmoral? Att hybris leder till fall? Nja, allt faller för eller senare, ty livet är förgängligt. Det viktiga, är vad vi lämnar bakom oss, och ingen konst utan mod, eller ännu bättre – övermod.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.