Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hanna Hellquist ärvde huset av sin pappa när han gick bort. Sedan dess har hon arbetat för att renovera det och färdigställa hans dröm. Bild: Thomas Karlsson/DN/TT
Hanna Hellquist ärvde huset av sin pappa när han gick bort. Sedan dess har hon arbetat för att renovera det och färdigställa hans dröm. Bild: Thomas Karlsson/DN/TT

Hanna Hellquist: Huset var pappas dröm som jag ärvde

Huset var pappans omöjliga dröm med planer på vinterträdgård och inomhusdjungel med vattenfall. När Hanna Hellquist ärvde det började sex år av arbete. För GP Kultur skriver hon om renoveringen och den omöjliga uppgiften att ta hand om någon annans drömmar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Serie: Älskade sommarhus

Under pandemin har priserna på sommarhus och torp på landsbygden rusat i höjden. Allt fler vill renovera och fixa och vara ifred i landsbygdens trygga famn, vilket programutbuden på tv också vittnar om. Men vad är sommarhuset för plats, och vad säger denna längtan om oss?

En kompis till mig skrev en gång så fint om sin kille när han fyllde år. Det var inte det gamla vanliga, att hon älskade honom till månen och tillbaka, och att han alltid var hennes trygga famn, eller att hon hoppades på ytterligare tio, lika ljuvliga år. Nej. Hon skrev: Never not on my mind.

Aldrig inte i mina tankar. När jag läste det så tänkte jag att gud vad jag vill ha en kille som jag tycker om. Fyfan så fint. Nu tänker jag: det är exakt så här det är att ha hus.

Jag flyttade ut till mina föräldrars gamla sommarstuga i skogen i Grums i mars förra året. Det var bara några dagar innan Stockholm gick in i den svenska varianten av lockdown. Jag skulle bara vara här några veckor. Nu har jag bott här i ett och ett halvt år snart.

LÄS MER: Hanna Hellquist väntar på apokalypsen

LÄS MER: Ivar Arpi om tiden efter Bulletin – lever på hemlig ort

Huset som jag bor i var min pappas. Hit flyttade han när mamma och pappa skilde sig när jag var sju. Jag har skrivit om det här huset och den här platsen så många gånger så jag är rädd att jag blir tjatig här, men för er som inte har hört om den så kan jag säga såhär: det här huset har aldrig varit klart. Det har, sen pappa började med sin stora omgörning i mitten av nittiotalet, varit en gigantisk byggarbetsplats.

Det skulle bli en vinterträdgård på hundra kvadrat. Det skulle bli en inomhusdjungel, med en damm med fiskar och ett vattenfall och fåglar som flög fritt bakom en glasvägg.

Den ursprungliga stugan, som mamma såpskurade golvet i och som hade fyra fönster som hon putsade en gång i månaden, byggdes ut till ett tre gånger så stort schabrak. Planerna var mycket ambitiösa. Det skulle bli en vinterträdgård på hundra kvadrat. Det skulle bli en inomhusdjungel, med en damm med fiskar och ett vattenfall och fåglar som flög fritt bakom en glasvägg. Det skulle bli pergola med blåregn och en konstgjord sjö i skogen och en kakaduakoloni i ett eget fågelhus med voljärer och en stor hundgård för kenneln i anslutning till fåglarna. Det var baracker med höns och undulater, det var påfåglar som gick fritt, det var djur överallt och drömmarna var så högtflygande att det blev som med Ikaros, bokstavligen.

LÄS MER: Ulla Skoog: Vem skyddar Göteborgs gamla hus?

Ett terrarium innehållande små nätpyton fattade eld en kväll när pappa inte var hemma. Golvet började brinna. Tjock rök av frigolit och trä lade sig över pappas alla drömmar, och kröp in i ormarnas näsborrar och in i det gamla hörnskåpet från farmor och farfar. Fortfarande kan jag i soten i skåpet se exakt var skålarna och assietterna stod. Till slut gjorde värmen från elden att det jättelika akvariet bredvid sprack och släckte elden. Huset stod kvar, men när pappa kom hem den kvällen var allt han älskade svart och han orkade inte börja om.

Det var jag som skulle bo där. Det fanns ingen annan.

Sen dess har huset stått där. Pappa orkade inte bo där. Pappa orkade ingenting. Han hyrde ut det till en familj som renoverade lite här och lite där, men ingen visste vart huset var på väg eller vem som skulle bo där en vacker dag. När pappa sen dog, i en nedgången hyresetta ungefär tre mil från hans vardande livsverk, så blev det tydligt att det var jag.

Det var jag som skulle bo där. Det fanns ingen annan.

Pappa dog 2009. 2015 bestämde jag mig för att försöka rusta upp huset så gott det gick. Sommaren 2021 kommer huset äntligen att vara klart. Jag tror inte att det är sant. I sex år har jag planerat, tapetserat, bankat, rivit, skruvat och slängt. Jag var på ridläger tre dagar 2018. Och en vecka på Västkusten 2019. Annars har jag varit här, hela somrarna. Mitt i skogen, i Grums.

Hanna Hellquist, på en arkivbild från 2009. Samma år gick hennes pappa bort och lämnade huset till henne. Bild: Moa Karlberg
Hanna Hellquist, på en arkivbild från 2009. Samma år gick hennes pappa bort och lämnade huset till henne. Bild: Moa Karlberg

Det är märkligt att ta hand om en annan människas drömmar. Svårt. Omöjligt rent ut sagt. Ganska snart bestämde jag mig för att det inte fanns någon möjlighet för mig att färdigställa huset så som pappa hade tänkt sig det. Det visade sig vara svårt nog att färdigställa det även utan de storslagna ambitionerna. Och dyrt.

Om man har bestämt sig för att ta hand om ett hus så är pengar man läggar på dyra bijouterier i stället för på golvlister en otrohetshandling.

Aldrig inte i mina tankar. Om man har bestämt sig för att ta hand om ett hus så är pengar man läggar på dyra bijouterier i stället för på golvlister en otrohetshandling. En overksam dag i Stockholm, där jag går och fikar med en kompis i stället för att borsta och rödfärga baksidan av huset, är en dag i sjön. När jag försökte göra en realistisk plan för huset, en plan där jag skulle fortsätta bo i Stockholm och bara renovera på somrarna, räknade jag ut att det kanske, kanske skulle vara klart till 2027. Då skulle jag vara 47 år. Sen orkade jag inte tänka mer.

LÄS MER: Övergivna hus får nytt liv

När jag var liten var jag så fascinerad över hur pappa kunde göra så många olika saker. Han kunde lägga tak och bygga trall. Han visste vilka knappar han skulle trycka på inne i pumphuset och vilken fågel det var som sjöng för oss just för tillfället. Hur kunde han veta så mycket?

Hur kunde han se att det var just en hök som tog en höna? Det ser man på stjärten. Hur kunde han veta vilken skruv som passade till vilken vägg? Det ser man på gängorna. Han spikade upp kaprifoler med samma självförtroende som han rappade spisen.

Nu är jag som han. Man måste ju lära sig. Jag vet hur man blandar äggoljetempera och hur man byter gammal el i en lampa. Jag vet också vem jag ringer när jag inte kan själv.

Men till skillnad från pappa så betalar jag inte mina hantverkare i hembränt så jag har fått lära mig att planera och att hålla i pengarna. Eftersom jag bor här på heltid nu så har jag kunnat hålla på varje dag, inte bara på somrarna som förut. Jag har jobbat så jävla hårt. Huset är snart klart, i skrivande stund drar elektrikern Fredrik de sista elledningarna som huset behöver.

Alla kvinnor borde renovera ett hus.

Och just nu känns det som att jag skulle kunna ta mig an vad som helst. Alla kvinnor borde renovera ett hus. För självförtroendet.

Självklart har pappa varit med i bygget. Han blev jävligt besviken när jag rev voljärerna och gjorde om fågelhuset till gäststuga, men det kunde inte hjälpas. Djungeln blev bibliotek och matsal. Vinterträdgården blev gästrum och korridoren ut mot poolen har fått faluröda skjutdörrar på ena sidan och en fantastisk tapet av Martin Bergström på den andra. Torkad humle mot en turkos bakgrund. Just den förstår han sig inte på, men han är väldigt glad att poolen är igång och han älskar mina ankor som plaskar i poolens grunda del, bland näckrosor och kabbeleka och kaveldun.

Jag skriver den här texten sittande på däcket som löper runt poolen. Det är början av juni och fåglarna sjunger som galningar i skogen. Det är blommor överallt, jag har krasse i krukorna och inga pengar kvar. Jag ser slutet. Det kommer bli klart. Jag kan inte tro att det är sant. Nu får jag vila.

Samtidigt. Så dejtar jag en 28-åring på distans i Stockholm. Nu börjar en helt ny sorts renovering.

LÄS MER: Recension: Sju böcker för barn och unga att läsa i sommar

LÄS MER: Sommarstället är laddat med symbolik

Om skribenten:

Hanna Hellquist är programledare och författare. År 2019 tilldelades hon Stora journalistpriset i kategorin Årets röst.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.