Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Hurula: ”Jag insåg att jag ville in i värmen”

Robert Hurula har äktheten hos någon som inte slätar över tystnader med tomma ord. För tjugo år sedan pratade han knappt. I dag trevar han och säger förlåt efteråt. Hurula vet inte om det, men talar bättre än de som talar mest. Nu ställer han ut konstboken Första kretsen, som snuddar vid helvetet.

Året är 1319 när Dante Alighieri publicerar idén om helvetets nio kretsar i Den gudomliga komedien. I denna tratt straffas de döda efter hur stora synder de har begått. Desto djupare ner, desto hårdare straff. I eposet följer vi Dantes fiktiva resa genom helvetet, skärselden och paradiset. Jag besöker samma platser, under processen av detta porträtt.

Hurula är inte religiös. Ändå, har han någonting utomjordiskt över sig. Fina linjer vid ögonen, vassa blickar som förvandlar mina frågor till pastischer. Det är lördag förmiddag, den kanske mest hudlösa tiden på veckan. Arbetsplikten rinner av folk utanför fönstren. För honom är det annorlunda. Han jobbar hårt, på ett sätt han sällan gör. Att väja för media har blivit en vana. Därför, är orden inte nötta. Det är ett arbete att förvalta svaren, som på något vis känns orörda.

Klass. ”Åtminstone hälften av skivan är det bästa jag har gjort. Den är det närmsta jag har kommit mig själv i ljudform” säger Robert Hurula.. Bild: Jonas Lindstedt
Klass. ”Åtminstone hälften av skivan är det bästa jag har gjort. Den är det närmsta jag har kommit mig själv i ljudform” säger Robert Hurula.. Bild: Jonas Lindstedt

Vi sitter på Galleri Backlund, omringade av verk från Första kretsen. I den straffas de okristna till att leva ett evigt liv, som det på jorden. Bakom bilder i blyerts skymtar bibliska berättelser. Det är roligare att kladda på dem än på vitt papper, enligt Hurula. Han köpte bibeln på en loppis i Stockholm eftersom den var ”så skön att hålla i” och tog med den på turnén. När resten av bandet sov, satt han uppe och ritade. Att rita i en bibel. Är inte det att synda?

– Kanske. Men jag vill synda, utan att förstöra för någon. Leka med det laddade, säger han.

– Många av bilderna är gjorda i hotellrum, där det bara har varit jag och en spegel. Därför är många självporträtt. Bilderna visar alltid ensamma människor. Om de är flera, så är de andra bara skuggor.

Bibeln är full av anteckningar från före detta ägare. Efter att boken hade släppts, upptäckte han att det är en familjebibel från uppväxtens Luleå.

– Du ser, allt hänger ihop…

"Jag sket fullständigt i allt"

För tjugo år sedan, tappade Hurula sitt sammanhang. Han var utan ord, adress och pengar. På omslaget till kommande skivan Klass ser en 18-årig Robert Hurula rakt in i kameran. Ögonen är vattniga, blicken någon annanstans. Fotot är taget på Luleå polisstation. Han tycker det ser ut som ”villkorlig dom för inbrott och böter han inte kunde betala” och kallar bilden för kärlekslös, kall. Ett tidsdokument från en dunkel period. Minnet av hur det kändes att bli fotad där och då lever kvar. Någongång varje år har han undrat vart sådana bilder tar vägen.

– Inför skivan ville jag se den, för att se om jag kunde minnas någonting mer. Den perioden är en dimma. Men det första jag tänkte när jag såg den var: har jag haft finnar?

– Jag visade bilden för några kompisar. De flesta blev ledsna och sa ”stackare”… jag tänkte aldrig att det var synd om mig. Jag sket fullständigt i allt. Det kunde inte bli värre än vad det var. Jag tänkte: nu kan jag göra vad fan som helst, och började leva på att snatta. Jag snodde allt jag kom åt i flera år. När jag träffar någon jag kände på den tiden, säger de att jag var väldigt tyst. På något sätt ville jag berätta från det perspektivet. Jag vill ge den killen en röst, för han hade ingen.

"Klass är atmosfärisk" sa han nyligen och ville göra tvärtom, i samma stund som orden luftades. Men i dag står han fast vid att den är just det. Berättelserna får utrymme. De två första singlarna Självmedicinering och Inte min son rör ensamheten. Han är känslomässigt undernärd. Sätter ord på en otrygg känsla av att leva med en sadistisk styvfar och på situationer som har drivit honom till tystnad.

– Utanförskapet har jag känt igen mig i och upplevt. Jag har alltid känt en oförmåga att fungera på ett bra sätt. Jag blev formad av de tidiga åren… jag vet inte. Det var längesedan jag pratade om detta.

Har rätt till sina historier

Han säger förlåt, vill inte verka dryg eller svår och jag säger ”ta din tid”. Vår stund är en balansgång. Mellan det privata och det som borde sägas i och med en lansering, enligt osynlig branschstandard. Jag gläntar på dörren till det obekväma, skrapar på något och doppar min tå i helvetet, blir i nästa stund paralyserad av respekt inför hans integritet. Det uppstår vakuum som vi inte motar bort. Stundtals obekvämt, precis som verkligheten.

Vad minns du bäst från din tid med Masshysteri?

– Det var där jag insåg att jag kunde göra låtar. Det är nästan allt jag minns.

Var det en bra eller dålig period?

– Mest dålig. Det är allt jag har om det.

Ateist. ”Jag tror nog på människor energier och intelligenser som går utöver det man kan mäta. Vissa människor kan vara så jävla bra på att tänka och läsa av människor, att de nästan blir synska. Det är något som är svårt att förstå och som kan fascinera mig” säger Robert Hurula.. Bild: Jonas Lindstedt
Ateist. ”Jag tror nog på människor energier och intelligenser som går utöver det man kan mäta. Vissa människor kan vara så jävla bra på att tänka och läsa av människor, att de nästan blir synska. Det är något som är svårt att förstå och som kan fascinera mig” säger Robert Hurula.. Bild: Jonas Lindstedt

Han drar i sina jackärmar. Behåller ytterkläderna på, som en slags sköld. I texterna finns inga skyddslager.

– Inför min första soloskiva gjorde jag en massa texter och tänkte ”det här ändrar jag sen” men när låtarna var klara, var det svårt. Jag lät det jobbiga vara kvar. I dag är det just de låtarna, som fortfarande lever för mig. Jag har insett att de låtar jag har kompromissat med är de jag inte orkar spela längre.

– Samtidigt är det obekvämt. Jag vill inte drabba de som redan har blivit drabbade. Men jag känner också att det är mina historier, som jag har rätt att berätta.

En branchens fyrklöver

Först kommer melodin, sedan lusten att sätta ord på den. Men det kan skifta. För så fort han har bestämt sig för hur han gör, så gör han det motsatta. När vi senare går mot Schillerskas skolgård för fotografering, hamrar cyklisterna på sina plingklockor. Hurula stannar en centimeter från cykelbanan, korsar sedan och fotas vid en dörr med skylten ”tillträde förbjudet”. Väl framför kameran, vet han inte vad han ska göra av sina armar och händer. För mitt inre ser jag hur han rycker i dörren. Det händer aldrig.

Två timmar efter en intervju är det som värst. Då ältar han sina svar, kommer på att han menade precis tvärtom. När Pelle ”Nordpolen” Hellström gästade Nyhetsmorgon för fem år sedan, ville han låta sin musik tala för sig själv. ”Man kan tjäna på att bjuda på sig själv” sa en irriterad Jenny Strömstedt, vars världsbild möjligen rasade, när hon insåg att alla inte passar in i underhållningsprogrammets koncept med ”bjussiga intervjuer”. Hurula nämner detta klipp.

– Vissa kanske känner starkare för att göra en skiva och musik. Jag tycker det är beundransvärt hur många kan vara så vältaliga och genomtänkta. Jag har aldrig känt att intervjuer varit min grej och undrar varför det är så. Det hänger ihop med skivan. Den handlar om att bara få säga vem jag är och kanske förklara varför.

"Det handlar om att bara få säga vem jag är och kanske förklara varför", säger Robert Hurula om sin kommande skiva Klass.. Bild: Jonas Lindstedt
"Det handlar om att bara få säga vem jag är och kanske förklara varför", säger Robert Hurula om sin kommande skiva Klass.. Bild: Jonas Lindstedt

Han vet inte om det, men talar bra. Svaren är sprungna ur någonting äkta. Aldrig otrevliga, ibland generade. Han är en branschens fyrklöver. Vad fick honom på banan, de där åren utan sammanhang?

– Jag såg att folk omkring mig åkte fast jävligt hårt. Till slut kunde jag se vad som egentligen var viktigt.

Vadå?

– Kärlek. Det låter klyschigt men så jävla enkelt kan det vara. Jag insåg till slut att jag ville in i värmen.

Faktaruta

Född: 8 november 1979.

Bor: Söderort, Stockholm.

Bakgrund: Var gitarrist, låtskrivare och sångare i punkbandet Masshysteri fram till 2010, då bandet splittrades. Solodebuterade år 2014 med ep:n Betongbarn och albumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Två år senare följde han upp med Vapen till dom hopplösa, producerad av göteborgaren Björn Olsson, och tidigare i år kom ep:n Oss är allt.

Aktuell: Ställer ut bilder från sin konstbok Första kretsen på Galleri Backlund t o m 16 december. Utställningen är en dubbelvernissage, där serieskaparen Sara Granér också ställer ut från sin bok Blixt från oklar himmel. I dag släpps singlarna Självmedicinering och Inte min son, från kommande skivan Klass som släpps i februari 2019 som följs upp av en spelning på Trädgårn den 4 april.

Robert Hurula om

… att spela live

”Det är skitkul och jag har insett att allt handlar om det. Först när låtarna spelas live i ett rum med människor, blir de klara. Känslorna musik kan framkalla då är nästan övernaturliga. Jag är skitnervös inför en spelning. Det känns så viktigt, att lyckas få till ett ögonblick då en låt känns färdig. Innan jag går på scen, kan jag inte prata ordentligt eller stå still. Men jag måste bli nervös för att kunna vara i nuet och försöker jaga upp mig själv innan. Ställer mig nära rummet, vill vara i samma atmosfär som publiken.”

… ett av sina första musikaliska minnen

”När jag var liten hörde jag The Supremes låt My world is empty without you. Jag ville lyssna på den om och om igen. En skitkonstig låt, som jag kände så jävla starkt inför. Det är någonting med de där ackorden efter varandra, som jag har insett att jag själv använt i nästan alla låtar jag någonsin har gjort. Det finns ett intervall där, som bränner till i mig.”

… Freddie Wadling

”Det började med att jag var sjukt fascinerad av hans röst. Melodierna och ackordföljderna i flera av hans låtar känns väldigt starkt i mig. På min Pustervik-spelning i Göteborg spelade jag en gammal version av en gammal Cortex-låt och efteråt mejlade Lars Sundestrand, som fotat Freddie i alla år, och skrev att det betydde mycket för honom att höra den. I dag kommer Henryk Lipp (Göteborgsproducent reds. anm.) hit med en av bilderna från utställningen på Stadsmuseet. Jag fick välja vilken jag ville ha. Den ska hänga på en fin plats. Jag kan känna igen mig i hur han satt och kladdade.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.