Från statligt håll pågår en avlövning av koreografin i västra Sverige. Om inte något radikalt görs riskerar danskonsten att förtvina. Rörelsen stannar. Under de senaste åren har en rad av de ledande, fria koreograferna i Göteborg blivit utan såväl verksamhets- som projektbidrag från Kulturrådet. Förra veckan stod det klart att Jeanette Langert, för närvarande en av de mest intressanta och prisade koreograferna i hela landet, nästa år blir helt utan statligt stöd. ”Det här känns som ett hugg i ryggen och jag ser slutet”, skriver hon på sin Facebooksida.
Det är lätt att förstå uppgivenheten. Langert har ett gediget cv, med integritet och konstnärliga ambitioner på högsta nivå. Vad mer krävs? Och hon är inte ensam. Jag har länge förundrats över hur de fria koreograferna och dansarna orkar, inte minst hur de överlever ekonomiskt. Svaret är att de flesta inte gör det, inte på sin dans i alla fall.
Resurserna har aldrig nått ikapp den konstnärliga expansionen och det växande publikintresset för dans. I Västsverige hotar nu ödesdigra konsekvenser. Utan rimliga villkor ger de kvalificerade, professionella koreograferna upp.
Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen har på olika sätt försökt kompensera bortfallet av statligt stöd. Men bidragen till kulturen bygger på tre ben: kommun, region och stat. Sågas ett av är fallrisken stor.
Det vet Kulturrådet och har i sina äskanden till kulturdepartementet varnat för att dansens kvalitet och omfång inte kommer att kunna upprätthållas om den inte får större budgetutrymme. Kulturministern bör också veta. Förra året fick Alice Bah Kuhnke ett brev från de ledande koreograferna och dansgrupperna i Göteborg där situationen beskrevs.
Kulturrådets fördelning av projektbidrag inom scenkonstområdet för 2017 hade närmare 200 ansökningar (74 gällde dans) om totalt 54,4 miljoner kronor. 34 projekt bifölls och får nu dela på sju miljoner kronor, därav fick tio yrkesverksamma dansutövare tillsammans 2,12 miljoner. Lite pengar ger stor effekt inom danskonsten. Moa kompani från Göteborg fick 250 000 kronor. Konstnärliga ledaren Moa Matilda Sahlin är förstås jätteglad, men glädjen grumlas av att många västsvenska kollegor står utan statligt stöd.
– Det är ett lotteri, säger Sahlin, och framhåller den yrkesmässiga gemenskap, solidaritet och utvecklingsvilja som finns i Västsveriges dansliv.
Kulturrådet ger inga motiveringar till vad som avgör vem som får bidrag, men har den här gången valt att lyfta projekt som vänder sig till barn och unga, gärna i samverkan. Att få eller inte få statligt stöd är som natt och dag. Ska verksamheten dansa eller dö? Det är pengar till produktion som dansen akut behöver.
”Vi satsar på dans” var ett flammande honnörsord i Västra Götaland för tio år sedan. Vem står upp för det i dag – medan vi har några professionella koreografer kvar?
