”Försvara institutionerna. Institutioner som medier hjälper oss att bevara vår anständighet, men de skyddar inte sig själva. Välj en institution och ställ dig på dess sida!”. Ungefär så uttryckte sig historikern Timothy Snyder i sin bästsäljande handbok ”Om tyranni - 20 lärdomar från tjugonde århundradet” från 2017. Naturligtvis påkallad av Donald Trumps presidentskap och flitigt citerad av svenska mediehus.
Inget fel med det: den liberala demokratin är inget utan starka, omutbara institutioner som medborgarna litar på. Hur det kan gå annars, och hur lång tid det faktiskt tar att bygga upp både institutioner och förtroendet för dem, kan man läsa om i Anna-Lena Lauréns färska Rysslandsrapport ”Sammetsdiktaturen”.
Den liberala demokratin är inget utan starka, omutbara institutioner som medborgarna litar på.
LÄS MER:Recension: ”Tills alla dör” av Diamant Salihu
Men lika viktigt som att varna för de uppenbara hoten är det att påminna om att förtroendet snabbast kan urholkas av institutionerna själva. Om det så är för att goda föresatser tillåts erodera pressetiska principer. Eller för att man väljer att blunda för förtroendeskadande händelser.
Avslöjandet att en reporter på Ekot som har granskat och debatterat islamister inledde en nära privat relation med en av dem, Raad al-Duhan, dömd för dödshot mot Gefle dagblads dåvarande chefredaktör, var förstås häpnadsväckande. Men revan i förtroendet vidgades ytterligare när Ekots chef och ansvariga utgivare Klas Wolf-Watz tog till orda, och vi fick se den underliga skadehantering det första dygnet bjöd på.
Den här relationen har alltså varit känd på Ekot länge. Vi tar det igen: en reporter i det mediehus som betraktas med mest förtroende av medborgarna och samtidigt är det som står under mest eldgivning från ”alternativa” medier och ytterhögerpolitiker inleder under arbetets gång en relation med en islamist betraktad som hot mot rikets säkerhet.
Revan i förtroendet vidgades ytterligare när Ekots chef och ansvariga utgivare Klas Wolf-Watz tog till orda, och vi fick se den underliga skadehantering det första dygnet bjöd på.
LÄS MER:Myterna kring Hitlers död har blivit mainstream
Reportern fick på grund av detta sluta i oktober 2020, varpå locket lades på. Varför? Klas Wolf-Watz menar att det är ett personalärende.
Det finns ett par slutsatser att dra efter den granskande sajten Dokus initiala avslöjande (5/5): cheferna som har känt till relationen är så pass ignoranta att de tror att detta inte ska läcka ut. Huset de verkar i är dock ett skyddsobjekt. Kanske sträcker sig ignoransen till en historisk okunskap om hur många personer i betrodd ställning som genom decennierna har duperats och utnyttjats av ideologiska fanatiker och terrorister.
Kanske är man så pass naiva att man inte förstår allvaret i skadan? Nyheterna som reportern gjorde i denna fråga ligger ju kvar på sajten. Inte bara det, en av dem är bildsatt med reportern och al-Duhan sittande i en soffa tillsammans. Om man innan man såg bilden trodde på Wolf-Watzs påstående om att detta är ett personärende, där redaktionen inte har gjort något fel, brister det genast: Redaktionen borde förstås ha avlägsnat allt av detta slag. Efter att de hade begärt en intern utredning. En som handlade om vilken utbildning reportrar har för att handskas med känslor av olika natur som uppstår under arbetets gång. Samt förstås om vem som visste vad. Och de skulle själva ha rapporterat om saken.
Vän av ordning undrar om det är en mer utbredd svensk medienaivitet vi har att göra med? Finns verkligen inga prejudikat?
Vän av ordning undrar om det är en mer utbredd svensk medienaivitet vi har att göra med?
LÄS MER:Morgan Johanssons dumma förintelseutspel
Tja, det är exempelvis lite drygt tre år sedan Metoo, när svenska medier, public service inte undantaget, behandlade rykten om krönikörers sexliv och vilka fula ord de eventuellt hade använt på redaktioner som huvudnyheter. Artikel följde på artikel om vem som egentligen och kanske gick hem med vem från Stockholms innekrogar för 15 år sedan. Långt ifrån att betraktas som personalärenden krävdes ansvariga utgivares huvud på fat för påstått mörkande i dessa fall.
LÄS MER:Recension: ”Sammetsdiktaturen” av Anna-Lena Laurén
Det som har skett på Ekot och deras påföljande icke-hantering är något av det allvarligaste som svenska medier som institution har upplevt på mycket länge. Ändå kom avslöjandet på Doku, en liten sajt finansierad av frivilliga.
För att skydda institutionerna, och hit hör även medier och deras pressetik, måste de själva veta att sätta gränserna och kommunicera dessa på rimliga vis. Annars kommer både proportioner och synen på vad som utgör hot att sättas av den starkes rätt – av hashtags, Instagram-influencers och upprörda drev i sociala medier.
Och dessa har en obekväm tendens att vara vindflöjlar med minimalt intresse för några demokratiska principer.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Morgan Johanssons dumma förintelseutspel
LÄS MER:Klart det finns vinstintresse i identitetspolitisk kultur
LÄS MER:Är Adam Curtis filmer journalistik för ett nytt tidevarv?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
