Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

En ung Wade Robson skakar hand med Michael Jackson 1987, i en scen från dokumentären"Leaving Neverland." Men hur välgjord dokumentären än är så förser den oss inte med svar på frågan: Hur kan vuxna män utsätta unga pojkar för övergrepp? skriver Ina Lundström. Bild: Dan Reed

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hur kan man våldta ett barn? Leaving Neverland ger oss inte svaret

Ina Lundström: "Våra kunskapsluckor möjliggör fler övergrepp".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Två dokumentärserier har på kort tid kombinerat några av de ämnen som intresserar samtidsmänniskan mer än något annat: Kändisar och sexuella övergrepp mot barn och ungdomar. I både ”Surviving R Kelly” och ”Leaving Neverland” får människor som tidigare tvingats till tystnad för första gången utrymme att berätta om hur deras liv ödelagts av hyllade världsstjärnor. Att båda serierna får gigantiska tittarsiffror är bra – de punkterar många missförstånd kring mekanismerna som möjliggör sexuella övergrepp. Och gör det enklare att diskutera något det talas för lite om. Men hur välgjord ”Leaving Neverland” än är så förser den oss inte med svar på frågan: Hur kan vuxna män utsätta unga pojkar för övergrepp?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: "Leaving Neverland" är en resa in i det allra mörkaste rummet

För vi vet inte varför vuxna människor våldtar barn. Vi vet inte ens vilka vuxna som gör det – innan det är för sent och övergreppet redan har ägt rum, under förutsättning att någon träder fram och vittnar. Så det enda vi kan göra är att varna barn för monster vi inte kan se och handlingar vi inte kan förstå.

Men förövaren har inte alltid varit ansiktslös. Under åttio- och tidigt nittiotal satt exempelvis en gubbe ofta på en bänk där mina vänner växte upp. Om småpojkar visade sina kalsonger för honom kunde de få ett mynt. En del pojkar gjorde det. Några följde med honom hem mot löfte om sedlar. Andra gick ihop i gäng och tog hans pengar. Åtskilliga gånger gick papporna samman och jagade iväg mannen upp i skogen där de slog honom. Runt om i Sverige kunde barn för trettio år sedan peka ut snuskgubben man skulle akta sig för på sin ort – som några skrattade åt och andra fick sina liv förstörda av.

LÄS MER: Rättssamhället får stå åt sidan i debatten om "Leaving Neverland"

Vad förenar männen som begår sexuella övergrepp? Det vet vi inte. Blir färre barn utsatta i dag än för trettio år sedan? Eller kanske tvärtom fler? Det vet vi inte heller. För att ta reda på det skulle vi nämligen vara tvungna att lyssna på en helt annan typ av vittnesmål: Den från förövarna, eller de potentiella förövarna. Vi skulle behöva ha tillgång till intervjuer med vuxna som fantiserar om att våldta barn – som lever med en rädsla över att begå övergrepp och söker hjälp. Dels för att vi då skulle kunna försöka stoppa dem som ännu inte begått våldtäkten. Och dels för att vi då skulle få veta hur en vuxen människa som gör det otänkbara faktiskt tänker.

LÄS MER: Dokumentären om R Kelly är lika smärtsam som uppfordrande

Idag känner vi till alldeles för lite om det. Forskningsprojekt kring pedofili är underfinansierade eftersom få vill förknippas med området. Börje Svensson, psykoterapeut och expert på pedofili säger i podden Delictum "Skulle man upprätta en mottagning för pedofiler skulle den bli nerbombad". Björn Sellström som arbetar med att utreda dokumenterade sexuella övergrepp mot barn på Interpol säger i samma podd "Jobbar man med det här blir man själv kallad för pedofil". Därför är jag tyvärr rädd att vi sitter om tio år och tittar på nya dokumentärer med snarlika vittnesmål men ställer oss samma fråga som vi alltid har gjort: Varför händer det här?