Covid-19-pandemin har delat upp vår befolkning i två grupper. Först och främst de som är ”riskgrupp”, kroniskt sjuka eller äldre med stor risk att bli allvarligt sjuka eller avlida vid covid-19-smitta– och de som är inte är det, med allt vad det innebär av rörelsefrihet och potentiell sinnesro.
Men vi har också delats upp i de som är rädda – och de som inte är det. Skiljelinjen här är högst nyckfull. Många i min generation har klagat över boomerföräldrar som glatt ger sig ut på restaurang och föreningsmöten, trots att de borde undvika smitta. Andra har förlamats av rädsla, trots att de är unga och inte löper särskilt stor risk att bli allvarligt sjuka.
Under mina mest håglösa dagar har jag tänkt att det har att göra med vår inställning till livet och döden. Vissa tror helt enkelt att de är odödliga. Men ”Tänk på döden”, som det står på entrén till Stampens kyrkogård några kvarter från mitt hem. Jag, som tillhört de pandemirädda, har förstås börjat se detta som en påminnelse om vikten av att barrikadera sig och undvika mänsklig kontakt. Men det går ju att tolka på olika sätt.
Susan Sontag skriver i boken ”Sjukdom som metafor” från 1977: ”Var och en som är född till världen har ett dubbelt medborgarskap, ett i de friskas rike och ett i de sjukas.” Förr eller senare blir vi alla sjuka, det förenar oss. Eller borde göra det.
Det pågår en debatt om post-covid apropå Hanne Kjöllers opinionsbildande i frågan, där hon kallade det för en kultursjukdom i DN(2/4). Adam Svanell svarade i SvD och beskrev Kjöllers text så här: ”Det enda den gör är att antyda att många tusentals svenskar är inbillningssjuka”(6/4).
I skrivande stund har jag precis blivit frisk från den ökända fladdermuspesten. Men lättnaden över att inte ha blivit särskilt sjuk övergick snabbt i rädslan för de där besvärliga långtidssymptomen. De verkar kunna drabba vem som helst. Och jag har hela tiden haft en känsla av att det skulle vara ”typiskt mig” att få det.
Hanne Kjöller verkar inte lida av den rädslan. Tvärtom är hon som alltid redo med första stenen. Att det inte finns så mycket forskning kan ju ha att göra med att smittan är ny, men vad vet jag. Jag är ju inte expert, som Kjöller verkar vara.
LÄS MER:Kulturell svimning var hjärnblödning – nu väntar tingsrättens dom
Det finns många sjukdomar som det inte forskat mycket på. Covid-19 kommer inte vara en av dem. Men alla vi som drabbats av ”kultursjukdomar” som utmattning och fibromyalgi eller bara kvinnoåkommor som kronisk svampinfektion eller endometrios har fått lära oss att bemötandet från staten eller vården knappast är ett bra mätverktyg för våra sjukdomssymtom. Vi har fått vänja oss vid att själva försöka lösa våra liv och samtidigt slåss mot vårdens och Försäkringskassans okunskap och skepsis. Otaliga Facebook-grupper och forumtrådar på nätet vittnar om detta.
För att inte tala om nyhetsrapporteringen om rättegången nyligen mot ambulanspersonal på Östra sjukhuset som inte hjälpt en man med stroke eftersom de trodde att han spelade. ”Kulturell svimning” kallas det rasistiska hittepå-begreppet.
Kjöller verkar tro att problemet i Sverige är att för många personer får tillgång till överdrivet god vård. Jag undrar om vi lever i olika verkligheter. Senast jag kollade var det precis tvärtom.
Läs mer av Sanna Samuelsson:
LÄS MER:Nej, konsten är inte hotad för att Gorman bytt översättare
LÄS MER:Hennes protestkonst från Belarus blev viral
LÄS MER:Kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem
Varannan söndag skriver idé- och kritik-redaktör Sanna Samuelsson kulturkrönikor på GP Kultur. Nästa vecka skriver GP:s kulturchef Björn Werner.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.