Rädsla för att invandring negativt ska förändra samhället är inget nytt. Den har funnits i Europa under hela 1900-talet, skriver den brittiske författaren Kenan Malik somserdagens samhällsproblem som ett resultat av den sortens farhågor.
Det kommer för många invandrare till Europa och vi kan inte integrera allihop. Det hävdade Beatrix von Storch, vice ordförande för det tyska högerextrema partiet Alternativ för Tyskland, i en intervju nyligen. Den uppfattningen delas av många, inte bara personer på den yttersta högerkanten utan även inom den politiska huvudfåran.
Det kaos som har uppstått till följd av inflödet av invandrare och flyktingar i Europa det senaste året har, i kombination med händelser som massövergreppen mot kvinnor i Köln på nyårsafton och terrorattackerna i Frankrike, Belgien och Tyskland, gett upphov till farhågor kring de växande invandrargrupperna i de europeiska samhällena.
Den sortens farhågor är i själva verket nästan lika gamla som själva invandringen. När ett litet antal judar kom till Västeuropa på flykt undan pogromer i Östeuropa för hundra år sedan uppstod det panik. Storbritanniens reaktion blev att för första gången börja reglera invandringen. I en officiell utredning av den judiska invandringen framkom det att delar av London skulle kunna kallas Jerusalem och att judarna var benägna att leva enligt sina egna traditioner, seder och bruk.
I Frankrike förekom det kravaller mot belgiska, portugisiska och italienska invandrare; flera dussin italienska arbetare blev dödade vid en sådan incident i staden Aigues-Mortes 1893.
Så gott som varenda invandringsvåg under hela nittonhundratalet, oavsett om det var fråga om irländare och judar som invandrade till Storbritannien, italienare och nordafrikaner till Frankrike eller katoliker och kineser till USA, möttes av påståenden om att det kom för många, att de kulturella olikheterna var för stora och att det var förödande för stabiliteten.
Vår tids farhågor tar alltså avstamp i gamla teman, men samtidigt uppträder de i ett nytt sammanhang. När de judiska flyktingarna möttes med fientlighet i Storbritannien, liksom de italienska arbetarna i Frankrike, rådde det en stark känsla av en nationell identitet, en känsla som ofta byggde på idéer om olikheter mellan raser. Den hätska attityden till invandringen var ett led i ett rasbiologiskt värnande om denna identitet.I dag är det ofta just den identitetens upplösning som underblåser motviljan mot invandring. De senaste årtiondenas stora ekonomiska och politiska förändringar har bidragit till att skapa mer splittrade samhällen och större utanförskap bland medborgarna. Denna splittring har format både vårt sätt att se på integration och vad integration innebär i praktiken.
Själva föreställningen om integration förutsätter att det finns något som invandrarna ska integreras i. Men i takt med att de europeiska samhällena har blivit allt mer splittrade har detta något blivit svårare att definiera. Vad innebär det att vara britt? Eller fransman? Eller svensk?
Många västländer har drabbats av en identitetskris i och med att såväl de traditionella värderingarna som förtroendet för de institutioner som har förvaltat dessa värderingar har urholkats. Och många politiker, som inte lyckas ge någon entydig definition av de idéer och värderingar som kännetecknar nationen, har tillgripit den enkla utvägen att gå till angrepp mot symboler för det främmande.
Invandrarna blir den andre, den mot vars värderingar, livsstil eller blotta närvaro man ofta definierar brittiskhet eller franskhet eller svenskhet. När detta något som invandrarna måste integreras i definieras i kontrast till invandrarna själva upphör möjligheten till integration i varje meningsfull bemärkelse.
Socialpolitiska åtgärder i syfte att integrera invandrare har samtidigt bidragit till att befästa splittringen i samhället, liksom klyftorna mellan minoriteter och andra grupper. I stora drag har det funnits två politiska förhållningssätt till integration: mångkultur, som i Storbritannien och Sverige, och assimilation, som i Frankrike. Trots att utgångspunkterna är helt olika har båda förhållningssätten kommit att gynna mer splittrade samhällen och en mer inskränkt syn på social identitet.
Mångkulturalisterna ser nationen som "ett samhälle av samhällen", som det formulerades i en inflytelserik rapport om den brittiska mångkulturen. De försöker hantera mångfalden genom att stoppa in människor i olika etniska och kulturella fack, definiera individuella behov och rättigheter utifrån de fack där folk har blivit inplacerade och använda dessa fack för att utforma politiken.
De godtar ofta de mest reaktionära figurer som vederhäftiga språkrör för minoritetsgrupper. Och de blundar inte sällan för brottslig verksamhet och avskyvärda sedvänjor i minoritetsgrupper i toleransens och respektens namn.
Följden har blivit att segregationen har ökat, att samhället har blivit mer präglat av grupptillhörighet och att reaktionära idéer och grupperingar har uppmuntrats.
I assimilationspolitikens Frankrike menar politikerna – i motsats till mångkulturalisternas förhållningssätt – att varje individ ska behandlas som medborgare, inte som medlem i en viss etnisk eller kulturell grupp. Men den franska politiken har inte lett till att nordafrikanerna har blivit inkluderade som fullvärdiga medborgare, utan tvärtom att man har förbisett den rasism och diskriminering de utsätts för och institutionaliserat deras marginalisering.
Av de omkring fem miljoner franska medborgare som har nordafrikanskt ursprung är det bara fyrtio procent som ser sig själva som utövande muslimer. Ändå betraktas allesammans som muslimer av franska politiker och intellektuella. Det är ett led i den process där de tilldelas rollen som den andre, någon som inte riktigt är en del av den franska nationen. Det är ett förhållningssätt som leder till söndring i lika hög grad som mångkulturalismen och som inverkar lika menligt på integrationen.
I dag är det många som tror att den faktor som betyder mest för integrationen är invandrarnas kulturella ursprung – att vissa sorters invandrare, muslimer eller somalier eller jamaicaner, av naturen är mindre villiga att bli integrerade.
Inte heller detta är ett nytt resonemang – ungefär samma sak har påståtts om judar, katoliker, italienare och irländare vid olika tidpunkter under det senaste århundradet.
Naturligtvis har invandrare med sig ett kulturellt bagage och band till specifika traditioner och moraliska normer. Men invandrargrupper är inte homogena, och sådana band är inte oupplösliga. Alla kulturer förändras och utvecklas. Den brittiska och den svenska kulturen, brittiska och svenska attityder och värderingar ser helt annorlunda ut i dag än för femtio år sedan. Detsamma gäller invandrargrupper, alldeles oavsett ursprung.
Enligt många människors bild av muslimer i västvärlden motsätter de sig integration, de vill absolut inte förändras och klamrar sig fast vid urgamla vanor. Problemet är i själva verket det motsatta. I Storbritannien, Tyskland, Frankrike och andra länder har muslimerna under de senaste femtio åren förändrats dramatiskt – men i så måtto att de har blivit mer konservativa.
När jag växte upp var det inte många muslimer som gick i moskén regelbundet, och det fanns i princip inga kvinnor som bar hijab. I dag är det helt annorlunda.
Frågan vi måste ställa oss är alltså inte Varför vill inte muslimerna förändras? utan Varför har många muslimer blivit mer konservativa?. Svaren är komplexa, och en del av dem har jag varit inne på här. Men om vi inte ens förmår ställa rätt frågor är det inte så konstigt att vi misslyckas med att hitta rätt svar.
Översättning: Helena Hansson
