En del debattörer har åter kritiserat godhet. Ett av argumenten är att godhet som delvis utförs för att hjälparen själv ska må bättre är dålig eller ogenomtänkt. Varför skulle det finnas ett sådant samband? Normalt funtade människor som insett att någon mår dåligt mår bra av att hjälpa. Det är vanlig empati och säger inget alls om kvaliteten på det man gör.
Ett annat argument är att många som tycker att Sverige ska hjälpa hycklar eftersom de inte själva är beredda att göra något utan bara vill höja sin status. Visst finns sådana personer, men den som säger att vi bör hjälpa påverkar samtidigt sina egna värderingar och egen fortsatta förmåga och vilja att hjälpa i en positiv riktning. Orden övergår i konkret handling. ”Hyckleriet” kan alltså vara början på något bra (men långt ifrån alltid, förstås).
Folk reagerar dessutom inte bara negativt på tomt positionerande godhet utan också på konkreta försök att hjälpa. När jag för ett par veckor sedan delade ut broschyrer för ett hjälpprojekt i Bulgarien fick jag sura kommentarer från en man som informerade mig om att det var ett hopplöst projekt vi tagit oss an, att han minsann mådde dåligt av att höra mig och andra prata om allt elände och att det, om man nödvändigt skulle hjälpa folk, fanns behövande i Sverige (när jag hurtigt sa att det är ju toppen om han vill hjälpa dem fick jag svaret att han betalar skatt). Jag tolkade det som att han varken vill bli påmind om att andra lider, eller om att det finns de som försöker göra något åt det.
Det kan finnas en rad orsaker till människors aversion mot andras insatser. Som att man ägnar sig åt just world thinking– alltså hemfaller åt önsketänkandet att världen är rättvis och att alla därmed får vad de förtjänar. Det funkar som ett psykologiskt skydd för oss själva – jag är snäll, alltså kommer det gå bra för mig – men det får också som konsekvens att vi ser ner på och ignorerar människor som har det sämre än oss själva. Det får oss också att börja tycka att folk som hjälper är korkade och naiva.
Amygdala, den mest primitiva delen av vår hjärna, har en funktion som instinktivt får oss att dela in människor i vi och dem och kan orsaka snabba reaktioner av förakt eller rädsla. Efter denna första reaktion kopplas andra, mer reflekterande delar av tänkandet in och hjälper oss att hitta på i vårt tycke goda skäl till våra första känslor. Vilket får oss att tycka att andra dragit fel slutsatser.
Vi har även en tendens att använda egna känslor och handlingar som måttstock: ”om jag kände/gjorde/sa på det viset så måste det vara rätt, för jag är ju en snäll människa”. Och så letar vi rationella orsaker till från början ogenomtänkta reaktioner och suckar att andra tänker dåligt och fel.
Jag vill hävda att sådan här ogenomtänkt likgiltighet eller instinktsdrivet människoförakt som man sedan försöker rationalisera för att få det att framstå som klokhet, är ett betydligt större problem – med långt allvarligare konsekvenser – än snällhetspositionerande och ogenomtänkt godhet.
