LÄS MER:På avgrundens rand: Kometen kommer
Tårar rinner ner för Misans bleka kinder.
– Varför gråter du, frågar Homsan.
– Jag vet inte, det är så skönt, svarar Misan.
– Men nog gråter man väl för att någonting är sorgligt, invänder Homsan.
– Ja, månen, säger Misan vagt och snyter sig. Månen och natten och melankolin i största allmänhet…
– Jaja, säger Homsan.
Scenen, som återfinns i ”Farlig midsommar”, är en av mina absoluta favoriter. I all sin enkelhet gestaltar den en av livets stora gåtor: att det alldagliga och banala alltid ligger tätt intill det existentiella och allvarliga. Tillvaron är på något sätt aldrig större än Homsans vardagliga ”jaja”, fast allt är så överväldigande vackert och melankoliskt – som Misans känslor inför natten och månskenet.
Tove Jansson var en mästare på att fånga det där som egentligen inte går att greppa. Med lätt hand och svart humor skrev hon fram glipan i tillvarons väv. Muminfamiljen och alla de andra varelserna i Mumindalen lever hela tiden i spänningsfältet mellan drömmar och begränsningar, mellan äventyr och vardag, mellan oro och förtröstan. Ja, mellan det som är och det som kan bli. Kanske uttrycker figuren Too-ticki denna känsla allra bäst i ”Trollvinter”: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
I år är det 75 år sen den första boken om mumintrollen kom ut, men berättelserna känns mer aktuella än någonsin. Förmodligen beror det på världsläget och på tidsandan. I berättelserna från Mumindalen finns ofta något externt eller internt hot som synliggör existensen – en komet, en översvämning eller någon annan diffus fara – ungefär som i våra liv just nu. Därför drömmer jag om att dra mig tillbaka med en kopp kaffe och sjunka in i Tove Janssons värld. Ja, jag vill fly till fiktionen – men bara för att kunna återvända till ”verkligheten” med skärpt blick. Finns det någon bättre partner än Tove Jansson när man vill få syn på sig själv?
Tove Janssons egen kommentar till hysterin, som började redan under sextiotalet, är förbluffande vacker.
Det är symtomatiskt att den första boken om mumintrollen – den som nu fyller 75 – kom till under kriget. Tove Jansson satt i Helsingfors medan bomberna föll och tog fantasin till hjälp för att överleva. Hon skapade en helt ny värld som sen aldrig slutat att fascinera.
Visst, det går att irritera sig på hela den industri som vuxit upp kring mumintrollen – med muggar och serietidningar – men allt det där är egentligen bara ett bevis på de ursprungliga böckernas styrka. Man vill ha mer.
Tove Janssons egen kommentar till hysterin, som började redan under sextiotalet, är förbluffande vacker. I den sista boken är mumintrollen inte längre närvarande. Istället kretsar berättelsen kring några udda varelser som flyttar in i det övergivna Muminhuset och börjar bygga upp egna fantasier om muminfamiljen. Så arbetar ett geni, en berättare som vet att fiktionen till syvende och sist är ett växelspel mellan författare och läsare – en gemensam dans som aldrig tar slut. Högtidligt, men också vardagligt. Eller som Homsan skulle ha sagt: ”Jaja”.
Läs mer av Mattias Hagberg:
LÄS MER:Nej, Sverige är sig inte likt
LÄS MER:För att klara klimatkrisen måste vi ifrågasätta kapitalismen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
