Egensinnig författare. I intervjuer har Magnus Dahlström beskrivits som fåordig vilket även går att projicera på det han skriver. Orden är många, men ändå är det aldrig att någonting berättas rakt ut. Alla meningar i Hemman är fulländade, utan att det någonsin känns som en språklig övning, skriver Gordana Spasic.
Egensinnig författare. I intervjuer har Magnus Dahlström beskrivits som fåordig vilket även går att projicera på det han skriver. Orden är många, men ändå är det aldrig att någonting berättas rakt ut. Alla meningar i Hemman är fulländade, utan att det någonsin känns som en språklig övning, skriver Gordana Spasic. Bild: Caroline Andersson

Hos Dahlström är varje människa en ö

Magnus Dahlström återvänder till ön i nya romanen Hemman. Gordana Spasic tar sig igenom en myllrande, sjuklig trakt där döden alltid är närvarande.

ANNONS
|

I Hemman återvänder Magnus Dahlström till ön som miljö, fast på ett sätt motsatsen till den karga ö där hans debutroman Fyr utspelar sig. Den här ön är inte främst människornas – dess flora och fauna har en nästan lika aktiv roll i handlingen som dess invånare. Och så vissa ”särskilda entiteter” förstås, som en av traktens invånare namnger dem. Boken är byggd av 119 (rätteligen 118) korta kapitel utmärkta med romerska siffror. Över de drygt 400 sidorna får man följa ett stort antal av öns invånare från det att några främmande människor anländer, tills dess att allt ligger begravet i aska.

ANNONS

LÄS MER: Magnus Dahlström - Psykodrama

Tidigt förstår man att det är något sjukligt över denna trakt, in i dess minsta beståndsdelar. Till exempel benämns en mängd sländor som ”sena i utvecklingen”. Bokens trettonde kapitel fattas, liksom i Dahlströms så kallade comeback-roman Spådom. Och precis som i den har det övernaturliga en stark närvaro. Invånarna är mer eller mindre medvetna om att de är på väg mot ett häftigt nedslag och agerar därefter. I ett av bokens kapitel får man ta del av en kommunpolitikers tankar kring ”den alltmer komplicerade efterlevnaden av gemensamma regler”. Människorna är misstänksamma. De egna bevekelsegrunderna ägnas mycket lite tanke. Närstående mördas – någon kväver sitt syskon, en annan gör ett försök att dränka sitt barn. De tycker sig ha rätt till vågorna och havet, till skogen, till djuren. De ger utlopp för de känslor de länge gått och burit på, den ilska de känt mot grannar, det hat de känt mot rivaler, det förakt de känt för de samhällsodugliga.

Dahlström är en mästare på att gestalta främlingskapet inför sig själv och andra. Människor talar med varandra, utan att orden når fram – de fastnar i ett brus, i en ihållande hosta från en insjuknad. Ibland är det som att naturen motarbetar alla försök till kontakt öns invånare emellan. Rop dämpas av växtlighet, en tunn röst försvinner bland trädstammar. Hos Dahlström är varje människa en ö, i ett hav av verkliga och inbillade hot om våld. En av öns invånare har fått höra att man aldrig ska se ett djur i ögonen, eftersom det ger otur. Hemman tvingar en att se både djur och människa i ögonen, det är otäckt, och otroligt skickligt.

ANNONS

Sjukdomens obönhörliga framfart är ett viktigt tema. Dahlström uppehåller sig ofta på den plats där människa är lika med kropp. I ett av bokens kapitel får man läsa om en mor som inte längre kommer in i barnens sovrum för att se hur det är fatt, och en far som håller sig undan. En ständigt ihållande hosta från pojken i huset. ”Åkomman levde ett eget liv, opåverkad av vad någon gjorde. Opåverkad av sin värds hälsa.”. Pojkens systrar beslutar sig för att kväva honom, hostan tränger igenom kudden till en början. När pojken helt stillnat sitter de ändå kvar med kudden tryckt mot hans ansikte, för att förvissa sig om att hostan inte återkommer – som vore det själva sjukdomen, och inte sin egen bror de bragt om livet. Inte ens berget sitter, det insjuknar, växer fram och förändras så att en kraftig bula uppstår på det ”som en sprängfylld blåsa”.

Perceptionsstörningar som litterärt grepp är förknippat med Dahlström och förekommer också i Hemman. Som när en mor får syn på vad hon tror är sin döda sons kropp guppa i stora vågdalar/urskiljbara kroppar/en kokande massa av krälande djur som arbetar sig in mot stranden/en oformlig mängd svarta varelser som klättrar ovanpå varandra för att nå land. Det är inte bara extremt snyggt, det är starkt på så sätt att det får läsaren att tvivla på sina egna intryck.

ANNONS

LÄS MER: Gordana Spasic - Stig Larsson blir för glupsk

Jag brukar tänka att Magnus Dahlström aldrig satt sin fot på ett litteraturevenemang, som en bild för egensinnigheten hos hans verk, hans besynnerliga stilsäkerhet. I intervjuer har han beskrivits som fåordig vilket även går att projicera på det han skriver. Orden är många till antalet, men ändå är det aldrig att någonting berättas rakt ut. Alla meningar i Hemman är fulländade, utan att det någonsin känns som en språklig övning. Dahlström-fans kommer inte att bli besvikna. Som alltid blir man försatt i ett varaktigt tillstånd, bilderna från den slår mot en i tid och otid. Det är hög, levande romankonst. Jag känner mig lyckligt lottad att få läsa något som Hemman, mitt i tiden som i övrigt, och på alla plan, får det att kännas som att medeltiden har oförtjänt dåligt rykte. Tack.

ANNONS