Horace Engdahl är tillbaka. Han är som vanligt - briljant, elak, självgod och elegant, och sist, men inte minst - tillräckligt intresserad av mänskligheten för att fortsätta att vilja uppfostra den. Men också underhålla med reglerätta oneliners som: ”Översättarens underläge gentemot författaren består i att han måste förstå vad som står i texten” och ”Han gick utan mask, och man berömde inte utan skäl hans utsökta förklädnad” och ”Efter en viss punkt är det bara med de döda man kan ha en naturlig relation, eftersom de behandlar en som den person man fortfarande menar sig vara”.
Men något nytt har hänt. Engdahl har också börjat blicka inåt. På allvar, och han skriver med allvarets tyngsta artilleri, i en kärv, glasklar stil som lyder: ”Jag är inte längre jag, eftersom de som jag trodde älskade mig inte gör det, eftersom den aktning jag trodde att man hade för mig inte finns”. Längre fram, kommer en ännu djupare sorg, i ljuvligt sorgsna fraser som: ”Mamma och pappa tog med sig solen”. Och vad står kvar? En ensam man som brottas med sin sorg, sin vrede och sina personliga förluster: ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift”. Ibland blir det värre, men vi är inte riktigt där ännu.
Låt oss först konstatera att den svenska kulturens absoluta husgud äntligen blivit mänsklig. Inte på ett Jesusliknande sätt. Oh nej. Jesus är ju allt annat än mänsklig. Kristendomen saknade tyvärr bra PR-konsulenter, för hur skall människorna lära sig att förlåta varandra, om de inte kan lära sig att förlåta Gud?
Det är precis det Horace tycks ha förstått. För att kunna bli en intressant gudomlighet, måste man undvika perfektionen. Man måste bli en illastinkande, rolig och fasansfull Gud, likt de gamla grekernas gudar. I den betydelsen har Horace äntligen vågat steget ut ur den idealiserande, världsfrånvända romantiken, samtidigt som han lyckas förverkliga romantikernas allra våtaste dröm - att bli mer grekisk än grekerna.
Innebär det att Engdahl kan börja mäta sig med maximernas stora mästare? La Rochefoucauld, La Bruyère och Champfort? Ja, varför inte? Ty den franska tillbakalutade salongsfähigheten, har nu börjat få konkurrens av en cioransk misantropi. För vad skall man annars säga om fraser som: ”Ditt värde är lika med din förmåga att göra ont, om så bara genom att sluta göra gott” och ”Döden är vacker, men döda människor är oaptitliga. Kärleken är vacker, men de älskande är genanta.” Engdahl tycks innerst inne lida av ett masochistiskt högmod som ber om att få på tafsen, i fruktan på att bli glömd, eller än värre - producera likgiltighet. Engdahl har förstås aldrig varit bättre.
Vi lär oss att ”självöverskattning är en oumbärlig konst, om man inte vill leva som en slav”, att Casanovas geni låg i konsten att veta när man måste packa ihop och gå, att ”hälsosamhället är genomsyrat av död, inte liv. Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö”, att ”avsky för lyx är en form av sexualskräck, maskerad till socialt samvete” och får suga länge på karameller som ”När du märker att någon bedömer dig fullkomligt fel, skall du tänka på att det finns någon annan som du missförstår lika kapitalt. Du vet bara inte vem”.
Engdahl avskyr människor som lever över sina tillgångar och gör sitt bästa för att undvika dem, personer som inte klarar av att avsluta ett samtal per telefon, författare som ägnar sig åt högläsningar, som pratar omkull läsarna, eller författare som är inte är tillräckligt olyckliga. Han ondgör sig också över alla människor som anlägger djupsinniga miner för att försöka se intressanta ut: ”Det räcker med att se sig omkring på ett ordinärt kafé. Besökarna är som en samling arbetslösa skådespelare. Kanske är några av dem verkligen det. Det är därför de har tid att sitta på kafé”.
Men vad är Engdahls blinda fläck? Kvinnorna. På ett ställe skriver han: ”I en ung mans sinne finns det ett innersta rum, och i detta finns det bara plats för en sak, nämligen för honom själv”. Och längre fram: ”I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum, och detta centrum är tomt, hon är inte ens själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon skall fylla det”.
Och värre blir det: ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen. Det är känt bland sexforskare att män i anonyma undersökningar tenderar att överdriva antalet partners och samlagsfrekvensen, medan kvinnor tenderar att underdriva siffrorna, även när svaren ges anonymt och i avskildhet på en dator”. Men det allra värsta är nog: ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja”.
Ja, för som han själv skriver: ”Das Ewig-Weibliche … Satans Goethe som hann undan innan kulorna började vissla över det könspolitiska slagfältet!”. Ja, vad skall man säga?
Något gick fel i Engdahls bildning. Vad? Det vete gudarna. Men det är aldrig för sent. För som han själv skriver på ett ställe. ”I all forskning gäller det att finna att man hade fel”.
Jag tänker mig att dessa maximer, som så småningom övergår i ett litet teaterstycke, med en inre monolog som helt plötsligt byter förklädnad, som blottar en gris, mansgrisen, i själva verket döljer en roman. En roman som inte vill skriva sig själv, och som är kontrapunktisk av den enkla anledningen att protagonisten försöker motstå övertygelsen om den egna förträffligheten.
Nej Horace Engdahl är inte den sista grisen, utan den första, eftersom det är den första mannen som verkligen vågar betrakta sig som en gris. Men även grisar har dubbelgångare. Det vet alla som lekt ”kasta gris”. Och i Horaces fall, är det förstås ingen annan än Karl Ove Knausgård.
Ibland hamnar grisarna på fötterna igen. Ibland ligger de och sprattlar med benen. Vad är Horaces öde? Det är upp till honom, och huruvida han vill vinna kvinnors verkliga hjärtan. Men för det krävs ett sant intresse för kvinnans natur. Först då kan han på allvar anse sig vara stor, när han likt Flaubert kan säga - Madame Bovary är jag.
Vad gäller Kulturmannen, så måste den nya kulturella kvinnoeliten (där kvinnor är oändligt mycket starkare än män, eftersom de som bekant brukar studera både kvinnors och mäns litteratur), ta hand om dem, uppfostra dem, ja kanske rentav låta dem vara som de är, för kulturmannen tillhör numera både ett skört och utrotningshotat släkte.
