Notre-Dame brann och världen grät och hjärtan blödde och varenda rationell svensk förvandlades plötsligt till melodramatisk chanteur – jamais jamais jamais att denna ikon skulle få lov att förgöras i lågorna!
Se där, arkitekturens kraft: stark som sten och stål och cement, större än allt byggmaterial i världen.
Att trolla fram ett levande väsen ur den trögaste materia, att skapa ett byggnadsverk som viskar-vrålar-väser till oss över seklerna, det är arkitektens uppgift. Och kaxige Eugène Viollet-le-Duc, som upprustade Notre-Dame efter att revolutionsåren reducerat katedralen till simpelt lager, ritade som en varulv ylar. Han klädde de nu sotiga kalkstensfasaderna med drakar och demoner och den paristurist som inte hört gargoylernas klagan är döv. Svedda av elden fick dessa grotesker sin ultimata dödsdansscenografi – aldrig förr har Notre-Dames arkitektur kommit mer till sin rätt.
Att just denna domedagshulk blivit så älskad, en nationalsymbol rentav, hur kan det komma sig? Notre-Dame är ju ingen inställsam byggnad, snarare svart och sträng, mer Marilyn Manson än Marilyn Monroe, designad för att skrämma parispöbeln till fromhet.
LÄS MER:Arkitekterna måste prata öppet om skönhet
Vissa skulle nog hävda Gud. Det är ju ändå hans kåk. Men en byggnads faktiska funktion väcker sällan beundran; vilka riter som utövades när Notre-Dame var ny, hur 1100- och 1200-talens katolicism praktiserades, det är det få av oss som bryr sig om. Däremot berörs vi fortfarande av designen, den över 800 år gamla kompositionen, den dramatiska krocken mellan västsidans Sarumantorn och östsidans knottriga spindelben till strävbågar. För att inte tala om ekspiran, 90 meter hög och mantlad i 250 ton bly och ändå fullkomligt och totalt tyngdlös.
Nu är den borta. Den störtdök 35 meter, men den konstnärliga höjden var förstås högre ändå. Och enda trösten är väl att eldsvådan som slukade den inte var anlagd eller konsekvensen av vanvård för då hade nog president Macron giljotinerats. Försummelse, oavsett om det drabbar ett världsarv eller ens lokala torg, är smärtsamt och svårförlåtligt.
LÄS MER:Är det inte dags för revolution i Göteborg?
Som Stigbergstorget med omgivningar. Fastigheterna på Bangatan 12–20 ägs alla av Tibergs möbler och är samtliga graffitikladdiga ruckel. Funkisbion Kaparen har sedan länge kapats av tyska lågpriskedjan Lidl (med en Sverigeomsättning på runt tio miljarder kronor) men sedan två år håller affären stängt, det är brunpapp i fönstren och flagnande putsfasad. Och bara ett par veckor före Notre-Dame-branden krönikerade jag om kulturminnet Gathenhielmska huset, om hur ett gäng tonåringar suttit på verandan och luntat och hur oroliga kulturarbetare satt upp ett lås på trädgårdsgrinden för att förhindra fortsatt förstörelse och som följd hotats med polisanmälan av … fastighetsägaren Higab.
Låt oss hoppas att Notre-Dames öde fick Higabbarna att skämmas. Om inte annat reflektera över hur mycket våra historiska byggnader faktiskt betyder för oss. Tillåts de förfalla förfaller vi med dem.
