1934. Anna är elva år och undrar varför pappa Eddie är nervös. De är på väg längs Ocean Parkway till mr Styles som bor i ett palats alldeles nära stranden. Pappan skall prata affärer med mr Styles – något som måste ske ”på avstånd från nyfikna öron.”
LÄS MER:Göteborg möter Bangalore i osannolik mix
Redan på de första sidorna av sin nya roman Manhattan Beach skapar Jennifer Egan en oroande stämning, ger en aning om täta band mellan en far och en dotter och väcker misstanken om att mr Styles är en farlig man.
Jennifer Egan debuterade 1995 och fick Pulitzerpriset 2011 för Huliganer kommer på besök. Hon är nu åter med en historisk roman som tilldrar sig i New York under depressionens år och andra världskriget. Efter inledande kapitel som ger pappa Eddie hans bakgrund blir dottern centrum. I detta centrum finns också en gravt handikappad syster och en ständig längtan efter pappa Eddie som försvann en tid efter besöket hos mr Styles.
Manhattan Beach är en roman med två huvudsyften: att återskapa en tid och att berätta kvinnohistoria. Anna vägrar gå in i en traditionell underordnad kvinnoroll. Hon lyckas lämna sitt enahanda jobb vid örlogsvarvet i Brooklyn och mot alla odds blir hon varvets första kvinnliga dykare och mot allt vett blir hon också gravid med fel man.
Under läsningen hör jag i radion en lösryckt mening. Ruben Östlund säger: texten har inte en chans mot bilden. Jo, tänker jag, om man skriver som Jennifer Egan. Genom hennes registrerande känsla för detaljer, växer tydliga bilder fram av den handlingskraftiga Anna och av krigsårens New York, av kvinnors liv, av dykarjobbet (påläst beskrivet) och av 30-talets gangstervärld. Parallellt med den breda skildringen av Annas liv, spänningsladdade avsnitt om faderns sjömansliv som dock faller lite ur ramen.
Det finns en språkglädje hos Jennifer Egan som skapar, fint översatta, förföriska meningar. Ibland drar texten dock iväg lite motståndslöst över sidorna, men helheten, med sin berättelse om ett kvinnoöde i krigets skugga, är nästan värd alla sina 502 sidor.
