Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Hon gjorde årets bästa platta. Här uppträder hon på Way Out Wests största scen.  Bild: Thomas Johansson / TT
Hon gjorde årets bästa platta. Här uppträder hon på Way Out Wests största scen. Bild: Thomas Johansson / TT

Hon gjorde årets bästa album

Många artister har släppt starka album i år, både svenska och utländska, men det finns ett album som lyser lite starkare än alla de andra.

10. Billie Eillish, When we all fall asleep, where do we go?

Nästan på egen hand vrider Billie Eilish den breda popmusiken i en helt ny riktning. Det är mycket imponerande. Och glädjande. Hennes musik erbjuder inte bara ett vrålhål och en famn för en generation som verkligen behöver en livlina, hon sjunger rakt på sak om jobbiga saker och gör musik med väldigt vackra melodier ovanpå bitvis kylig elektronika.
Foto: Pressbild

9. Vampire Weekend, Father of the bride

Om Vampire Weekend hade rättat sig efter konventionell visdom och nöjt sig med elva eller tolv låtar (istället för arton) hade vi troligen suttit här med ett mästerverk. En framtida klassiker. Men Vampire Weekend jobbar ju inte så, och trots vissa dalar är "Father of the bride" ett stundtals fantastiskt album med omedelbara, självklara refränger.
Foto: Pressbild

8. Angel Olsen, All mirrors

Här finns ett släktskap med Lana Del Rey, vår listetta, men Angel Olsens musik är så mycket mer grovputsad och frätande mörk att tankarna snarare går till Hope Sandoval och Mazzy Star. Att ligga på soffan med det fullt möjliga Bondtemat "Endgame" eller läckra "Chance" i lurarna är perfekt avkoppling när huvudet snurrar av tankar och livet tappat styrfart.
Foto: Pressbild

7. Wilder Woods, Wilder Woods

Bear Rineheart tog sitt artistnamn efter sina båda söner, Wilder, 1, och Woods, 4, och musikaliskt är det mer nedtonat än något han tidigare har gjort. Men också bra mycket skönare. Hans röst, en mix av Marvin Gaye och Daryl Hall, är som byggd för den här typen av stillsam, enormt läcker retrosoul och låtarna är betydligt starkare än vanligt inom den här ibland lite för trötta genren.
Foto: Pressbild

6. Sharon Van Etten, Remind me tomorrow

De senaste åren har Sharon Van Etten ägnat åt att bilda familj, skådespela och utbilda sig till psykolog. Allt detta sätter avtryck i hennes nya sånger. Hon har lämnat det mer stillsamma anslaget och låtit sin musik bli stökigare, syntigare och mer varierad. Dessutom vänder hon och vrider på historier om snåriga relationer och svårvunna självinsikter som tycks röra sig strax utom räckhåll.
Foto: Pressbild

5. Jenny Lewis, On the line

När fina popbandet Rilo Kiley gick skilda vägar trodde nog de flesta att det var Blake Sennetts tur att skina (vilket han för en kort stund gjorde med sitt sidoprojekt The Elected) men det är snarare Jenny Lewis som imponerat efter splittringen. "On the line" förlänger hennes fina rad av popalbum och kan rent av vara hennes bästa hittills. Sorgliga historier från soliga Kalifornien låter sällan bättre än så här.
Foto: Pressbild

4. Joe Henry, The gospel according to water

En cancersjukdom satte fart på Joe Henrys kreativitet. Men "The gospel according to water" är inte svartsynt, snarare finstämt och upplyftande. Visst sjunger Henry om att kunna släppa taget och gå vidare, men också om underbara ting, om sin genuina och uppriktiga kärlek till livet, och gör det till musik baserad på enklast möjliga sättning – akustisk gitarr, piano och en inskjuten saxofon eller klarinett.
Foto: Pressbild

3. The Highwomen, The Highwomen

The Highwomen är lika delar aktivism och musik, planen är att kräva utrymme, rita om spelplanen och revolutionera countrybranschen. När de för första gången uppträdde tillsammans på sommarens Newport-festival gästade ingen mindre än ikonen Dolly Parton. Trots allt inte så konstigt, The Highwomen är nämligen det bästa som har hänt countrymusiken sedan Johnny Cash gick i kortbyxor.
Foto: Pressbild

2. Bruce Springsteen, Western stars

Flera av låtarna på "Western stars" tillhör de sorgligaste mest skoningslösa Bruce Springsteen någonsin har skrivit. Stråkar, tromboner, valthorn, trumpeter och flöjter har bärande roller. Musikaliskt handlar det om ett cineastiskt anslag. Hade den här skivan varit ett drama hade det varit filmat i widescreen. Om hjälten och hjältinnan rider lyckliga in i solnedgången? Tveksamt. Men färden fortsätter framåt.
Foto: Pressbild

1. Lana Del Rey, Norman fucking Rockwell

"Norman Fucking Rockwell" kommer att bygga Lana Del Ray ännu större än vad hon redan är, paradoxalt nog med en platta som är helt renons på publikfrieri. Detta är definitivt feministisk musik, mycket handlar om hur det är att vara kvinna. Om smärta och utsatthet, om att inte ta någon skit, men kanske framförallt om att ta sig an livet fullt ut även om det gör ont.
Foto: Pressbild

10. Parham, Vårt paradis

Göteborgaren fick en välförtjänt Grammis-nominering i kategorin "årets hiphop", men ännu mer glädjande är nomineringen till "årets textförfattare". Parham har verkligen utvecklat sitt skrivande och kan vara både bitterljuvt sensuell i "Fingertoppar" och leverera knivskarpa formuleringar kring mellanförskap och klassresor i "Bordsskick".
Foto: Pressbild

9. Daniel Norgen, Wooh dang

Han går inte på knock direkt. Daniel Norgren gillar att öppna med en stunds kontemplation, men briljerar ändå på sitt nya album och krymper stundtals avståndet mellan Tvärred och Tucson avsevärt. Det är bara ett par knirrande golvplankor som skiljer. Sällan har väl en svensk artist vågat sig såhär nära The Band.
Foto: Pressbild

8. Sarah Klang, Creamy blue

Hur följer man bäst upp ett av den svenska pophistoriens mest hyllade debutalbum? Jo, genom att försiktigt vrida på musiken och varsamt föra den framåt. Vilket Sarah Klang också gör, hon behåller melankolin och skruvar samtidigt upp tempot. Ofta studsar referenserna åt alla möjliga håll, ena stunden låter det som Fleetwood Mac, i den andra Kate Bush i boots, men hela tiden står Sarah Klang i centrum.
Foto: Pressbild

7. Erik Lundin, Zebrapojken

Erik Lundins skildringar av Sverige och svenskhet avslöjar segregation, rasism och klassklyftor, och hans albumdebut innehåller tio spår knökfulla av tungvrickande ordlekar. När Svenska Akademien skärpt sig och Erik Lundins namn annonseras från Börshuset kommer vi att skrika ”äntligen!” högst av alla.
Foto: Pressbild

6. The Tarantula Waltz, Kallocain

Inspirerad av Karin Boyes roman "Kallocain" har Markus Svensson gjort ett öppenhjärtigt och kärleksfullt album. Rent musikaliskt varvar han storslagna arrangemang, körer, stråkar och piano med stillsamma, inte sällan elektroniskt färgade sånger och renodlade ballader, där just de stillsamma sångerna träffar hårdast.
Foto: Pressbild

5. Molly Sandén, Det bästa kanske inte hänt än

Musikhistorien saknar inte skilsmässoplattor från medelålders rockmän. Inget fel på dem men det är skönt att få höra en 26-årig kvinna berätta om sin verklighet, här och nu. Molly Sandén har en förmåga att hitta de rätta nyanserna, det märks att hon ansträngt sig både med texterna och musiken men också med sig själv.
Foto: Pressbild

4. The Tallest man on earth, I love you It's a fever dream

Kristian Matsson sätter sig tillrätta i något som knirrar. Ett par sekunders paus följer och sedan en gitarr som flyter fram, en röst som känns alltmer välbekant och blåsinstrument som närmar sig lite försiktigt. Allt känns igen. Allt är nytt. För musiken låter verkligen större och mer fyllig än tidigare – vilket passar Tallest man som hand i handske.
Foto: Pressbild

3. Snoh Aalegra, Ugh, those feels again

Iransksvenska Sheri Nowrozi debuterade med "First sign" redan 2010, då under sitt riktiga namn Sheri. Sedan dess har hon tagit pseudonymen Snoh Aalegra och arbetat med folk som Drake, Common, John Mayer och Vince Staples – och det är nästan på den nivån hon rör sig på det här snygga Grammisnominerade albumet, till brädden fyllt av känslosam, tidlös och blåtonad r'n'b-musik.
Foto: Pressbild

2. Veronica Maggio, Fiender är tråkigt

Veronica Maggio övervägde en längre paus, men ett samarbete med Joakim Berg gjorde att kreativiteten fick ny styrfart. Tur det. Hemligheten med Veronica Maggios superkrafter är nämligen att de gömmer sig i de mellanrum som uppstår när hon inte är det man förväntar sig av en popstjärna. Hon grubblar inte utan gör konst av det flyktiga, undflyende, det på ytan lättviktiga. Och det är hon rätt ensam om.
Foto: Pressbild

1. Joel Alme, Bort bort bort

Joel Almes nya album tar vid där "Flyktligan" slutade, men om Almes problemtyngda, missbrukande familj stod i centrum på förra plattan så kliver han den här gången själv fram i strålkastarljuset. Som så många andra lånar Joel Alme lite här och lite där (Bob Dylan, Jackie Wilson, Van Morrison) men gör hela tiden musiken till något som känns djupt, ärligt och personligt – mycket tack vare sina nära, inkännande texter.
Foto: Thomas Johansson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.