Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hon bara jobbade på

Ellen Mattson minns Mai Zetterling. Hon var ingen ikon eller något bombnedslag som Greta Garbo, men hon verkar ha haft mycket roligare.
Garbo, Garbo, Garbo ... Får man påminna om en annan birthday girl? Visserligen bara åttio, men användbar som kontrast. Hon blev aldrig någon ikon, men så tog hon inte heller semester i ett halvt sekel.
Mai Zetterling föddes samma år Garbo gjorde den där berömda båtresan över Atlanten. 1942 när Tvillingarna satte punkt för den gudomligas karriär var Mai en trulig tonåring, just antagen vid Dramatens elevskola. Något bombnedslag var hon inte, men hennes insats som cigarrflicka i Alf Sjöbergs Hets räckte för att väcka internationellt intresse. Hon exporterades till Rank Studios i London och en serie roller som fick recensenterna att gråta av medkänsla. Ett sådant slöseri med talang!

Hon var i Hollywood också, men trivdes aldrig med filmfabriken. Känslan var ömsesidig. Vad skulle man göra med denna tystlåtna varelse som inte ens hade vett att klä sig snyggt? Mai gillade inte partyn, uppskattade inte Danny Kayes analskämt och hade inte Gretas eleganta profil.
Som trettiofemåring hade hon fått nog av slätstrukna uppgifter och bestämde sig för en framtid bakom kameran istället. Raskt iväg till Lappland och en dokumentär om samer. Det blev fler dokumentärer och sedan några spelfilmer. Riktig fart blev det väl aldrig på regissörskarriären, men den alstrade några minnesvärda filmer. Älskande par baserad på Agnes von Krusenstjernas bok är en av dem.
Jag minns ett tidningsfoto av Mai, det måste ha varit i början av åttiotalet när hennes självbiografi Osminkat kom ut; en liten kvinna på en stenterrass bredvid en man som var rent skandalöst mycket yngre. I boken berättar hon om sitt liv på gården i Frankrike, varvat med minnen från inspelningar, varvat med avgrundshemska skildringar av uppväxten i Stockholm, varvat med bekännelser om kärleksaffärer och misslyckat moderskap. Hon är inte särskilt måttlig i sina litterära uttryck. Hon berättar så gott som allt.
Det gjorde aldrig Greta, det kan inte en ikon. Men hon är fin på film, som i Drottning Kristina där hon går så vackert i sina androgyna stövlar och gör morgontoalett med en handfull snö. Och så den där rösten, mörk och beslöjad. Klart att Greta är odödlig.

Mai blev aldrig odödlig, hon bara jobbade på, raggade finansiärer, kokade sylt, planterade solrosor, åkte på festivaler, renoverade hus, fick rynkor, stod på huvudet, bytte älskare och skrev tjugo ojämna romansidor på en natt.
Det verkar så enormt mycket roligare än att bara promenera omkring i New York bakom svarta solglasögon. I nästan femtio år.
Själv väljer jag Mai, alla gånger. Gärna brinna ojämnt, bara man brinner till slutet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.