Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gal Gadot är mest känd för sin roll som ”Wonder woman”i filmen med samma namn.  Bild: Jordan Strauss
Gal Gadot är mest känd för sin roll som ”Wonder woman”i filmen med samma namn. Bild: Jordan Strauss

Hynek Pallas: Hollywoodbråket om Kleopatra bygger på rasbiologiska idéer

Kritiken mot att israeliska ”Wonder woman”-skådespelerskan Gal Gadot ska spela Kleoptra har varit högljudd. Kritiken mot valet av henne som skådespelare präglas av både antisemitiska och rasbiologiska tankegångar. Det menar Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En perfekt storm. Så kan den uppflammande debatten om rollsättningen av den israeliska skådespelerskan Gal Gadot som Kleopatra bäst beskrivas. Men inte enbart för att det handlar om den allt mer infekterade frågan om så kallade ”whitewashing” på film – alltså att vita spelar roller man anser borde göras av färgade. Utan för att diskussionen sedan filmen (av ”Wonder woman”–regissören Patty Jenkins) annonserades häromdagen redan hunnit beröra vithet och Mellanöstern-frågan – och visar hur fritt både rasbiologi och antisemitism numera kastas omkring även i till synes civiliserade debatter.

Kleopatra har genom decennierna spelats av Theda Bara, Claudette Colbert, Vivien Leigh och mest berömt av Elizabeth Taylor. Med en israelisk aktris i huvudrollen och – vilket var en del av pressmeddelandet – en kvinna i registolen tänkte sig studion nog att de skulle tona ner vithetskritiken. Det är trots allt inte mer än 40 mil mellan Kairo och Tel Aviv.

Trissades upp av högerextrema

Men de kraftiga invändningarna lät inte vänta på sig – och det från en rad håll. Gal Gadot anses vara en kolonialist. Hon uttalade sitt stöd för den israeliska armén 2014 och har gjort sin militärtjänstgöring – något som redan 2018 innebar att den libanesiske modeskaparen Elie Saab fick hård kritik för att Gadot burit en av hans klänningar.

Nu trissades detta upp: den Damaskus-födda Youtubern Maram Susli som har en enorm följarskara i sociala medier, samarbetar med högerextrema Infowars, Förintelseförnekare och tidigare KKK-ledare skrev på Twitter att ”You will not replace us”. Om citatet känns bekant så skanderades det under den högerextrema demonstrationen i Charlottesville.

Denna gång var hänvisning till att Gadots släkt är ashkenaziska judar från Centraleuropa, att de ursprungligen hette Greenstein – och att de enligt Susli inte hör hemma i ”Stor-Syrien”.

Inget av ovanstående förblev dock isolerat till ett uppenbart antisemitiskt konto utan upprepades av arabisk-amerikanska röster ur kultursektorn som författaren Randa Jarrar och skådespelerskan Jennifer Jajeh som kritiserade Gadots ”sionism”, europeiska rötter och hennes ”vithet”. Ett inte alls okomplicerat påstående i rasistforskning. Judars ”vithet” har heller inte blivit en mindre omtvistad fråga idag när den antirasistiska diskursen allt mer handlar om att peka på ”vit överhöghet” och vita personers ”undermedvetna” rasism och privilegier.

Saker man eventuellt kan tycka att släkter som överlevde Auschwitz har ett eller två hum om.

Kleopatra var sannolikt kort och rund

Hur såg då Kleopatra, den 18-åriga Nil-drottningen som ärvde makten 51 fkr, ut egentligen? Var hon en lång sexig – vit! – vamp som motsvarar skönhetsidealen Hollywood-skådisarna skapar? Egyptologen Sally-Ann Ashton har skrivit om bilden av Kleopatra, vars ursprung var i den invandrade grekisk-makedonska eliten, och hur den har skapats genom myter, berättelser och fienders propaganda – men också estetiskt.

I ett kapitel med rubriken ”Cleopatra – Black and Beautiful?” (2008) slår hon fast att Kleopatra kan ha haft blandat ursprung – och sannolikt var mörk. Andra har spekulerat i att hon var väldigt kort och rund. Men, undrar Ashton, ”hur vi – eller än viktigare dåtidens egyptier – definierar begreppen svart och skönhet ändras med kultur och tid”.

Historisk Hollywoodfiktion kommer i representationens tidevarv möta allt fler utmaningar av denna typ. Visst finns det goda anledningar att vilja se Kleopatra-filmer med arabiska och svarta drottningar – jag ser inget rätt eller fel svar i den delen av diskussionen.

Men Gal Gadot-debatten visar på två viktiga saker att hålla koll på: hur utrymmet för direkt rasbiologiska tankar bara växer – till sist är det enda okontroversiella att hitta en grekisk-makedonska med rätt längd, BMI och hy istället för någon som spelar fram den personlighet som blivit synonym med Kleopatra-myten. Samt att det börjar bli obekvämt lätt för allt fler politiska fraktioner att förenas i antisemitiska tankemönster och direkt judehat.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Recension: ”En svensk tiger” av Aron Flam

LÄS MER: Biografkedjornas corona-kris visar på en djupare problematik

LÄS MER: Det är inte rasism med nidbilder på Kinas diktator

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.