Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hjörne är för alltid inskriven i göteborgarnas historia

Ulrika Knutson om när en tidning på dekis köptes av en Hjörne – och resten är historia. Särskilt nu när familjen officiellt lämnat ägandet av Göteborgs-Posten.

Att trycka tidningar och servetter har aldrig varit samma sak. Oavsett om tidningsägare blir rika som troll eller inte så har de alltid en kappsäck full med kulturellt kapital. Det gäller både Hjörnes i Göteborg och Bonniers i Stockholm.

Nya tider tullar på kapitalet, men det verkar aldrig ta slut. När nu Peter Hjörne säljer familjens aktier i Göteborgs-Posten är det mer än slutet på en epok i Göteborg. Det är också ett symboliskt slut för den avlövade pressbranschen, där det personliga ägandet betyder allt mindre.

Peter Hjörnes farfar Harry kom som ung journalist från Norra Skåne till Göteborgs-Posten 1918. Sverige stod på randen till revolution och en svettig riksdag klubbade under tvång igenom allmän rösträtt. Harry Hjörne var samtidens man. Förändring låg i luften, demokrati och kommers var hans chans. 1926 köpte han en tidning på dekis – från en herr Bonnier – för 1 krona. Några år senare var GP stadens stolthet, en svindlande annonssuccé med en hushållstäckning på 90 procent. Tidningshuset i ädelfunkis restes 1935, och berättar vad det handlade om, både i den stolta arkitekturen och i neonslingans skryt: Nu över 300 000 ex varje dag.

Harry Hjörne var samtidens man. Förändring låg i luften, demokrati och kommers var hans chans.

LÄS MER: Detta hindrar Sverige från att vara bäst på pressfrihet

Tidningslorden Harry Hjörne var en profil i kubb och tax. Hans spalt Små, små ord av kärlek lästes av alla. Där lät han taxarna kommentera lokalt och liberalt, gärna med ett nålstick åt sossarna, och konkurrenten Segerstedt på Handelstidningen. Torgny Segerstedt var ingen affärsman, men hans kulturella kapital gnistrade oroväckande starkt. Hans lyskraft var så dominant att hans egen dotter Ingrid Segerstedt-Wiberg tog sin hatt och fick jobb hos Hjörnes i stället. Hon som många andra stora publicister i snart hundra år.

1969 tog sonen Lars Hjörne formellt över styret. Han hade börjat på tidningen som avhoppad gymnasist. GP moderniserades, köpte GT av Handelstidningen, och attackerades allt ettrigare för mediemonopol i Västsverige. Men alla läste GP, även under protest.

Tjugo år senare tog sonen Peter Hjörne över. Även han en engagerad tidningsägare. En del av det kulturella kapitalet investerade han i JMG, med familjen Hjörnes gästprofessur i journalistik. Jag är själv en av 23 exprofessorer, som har Hjörnes att tacka för en intressant tid bland forskare och journaliststudenter på JMG, på tröskeln till den digitala revolutionen. Framtiden var pockande, säkert ännu mer alarmerande för GP:s ägare än för teoretikerna på universitetet.

Peter Hjörne fick ju det digitala problemet i knät. Hur löste han det? Fader Lars var officiellt skeptisk. Han gillade aldrig sonen Peter Hjörnes och vd Thomas Brunegårds vanvettsaffärer med Stampen i början på tjugohundratalet. Med lånade pengar köpte de tidningar som lösgodis, största styckbiten var halva Centerns press, för en miljard.

Framtiden var pockande, säkert ännu mer alarmerande för GP:s ägare än för teoretikerna på universitetet.

LÄS MER: Ingen minns en fegis

Köpraseriet drabbade inte bara GP, Jonas Bonnier var lika yr när han och Peter Hjörne shoppade i kapp. Efterkloka kunde alla konstatera att det inte var någon självklar affär. Bankerna bromsade, och GP hotades av konkurs. Veckorna i väntan på rekonstruktionsbesked 2015 var hårda. Många frilansar blev blåsta. Bankerna efterskänkte skulder och staten gick emellan med minst 600 miljoner. Svindlande siffror det också. Men GP överlevde, och mår i dag riktigt bra.

Peter Hjörnes publicistiska eftermäle blir blandat. När han rekryterade Alice Teodorescu som stålhård populistkonservativ ledarskribent skakades Göteborgsliberalismen i sina grundvalar. Ett förskalv till Liberalernas kris i dag. Redaktör Hjörnes egna ledare sprutar sällan samma etter, om han inte i farfars anda klagar på nedskräpningen i staden eller försvarar rätten att ta ett järn till sjöss. Men han har också formulerat sig skarpt om växande rasism och antisemitism. Kanske blir han ännu djärvare som skribent när någon annan håller i pengarna.

Oavsett vilket är han för alltid inskriven i göteborgarnas historia, med far och farfar. Det låg ett skimmer över Hjörnes dagar, i nästan ett sekel.

Läs fler texter av Ulrika Knutson:

LÄS MER: Recension: Jag anklagar - De intellektuellas historia

LÄS MER: Recension: ”Främlingar på tåg–Sverige och Förintelsen” av Klas Åmark

LÄS MER: Recension: ”Adopterad” av Tobias Hübinette

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.