Min far är 82 år gammal. Han föddes 1939 i Bremen, Tyskland. För honom, precis som för många av oss, är det som händer nu ofattbart. Men för honom är det också en påminnelse om en helt annan tid i Europa. Förintelsen av judar, romer och oliktänkande och Tysklands expansionistiska försök att lägga andra länder och folk under sig. Den tyska regimen ledde sitt eget folk i fördärvet, till fattigdom och förödmjukelse. Min far förlorade sitt hem, sin far och så småningom, när freden slöts, delar av släkten i Östtyskland.
För tre år sedan fick han ett brev från den tyska organisationen Kriegsgräberfürsorge. Men stöd av tyska staten arbetar organisationen med att lokalisera stupade tyska soldater på belarusisk mark för att förflytta dem till en gemensam krigskyrkogård med plats för 40 000 stupade tyskar. Av brevet framgick det att hans far, som var fotsoldat i tyska armén, låg begravd utanför staden Brest i Belarus, nära den polska gränsen. När min far fick brevet köpte jag och min bror tre biljetter till Minsk. Strax därefter spred sig pandemin i världen och protester i Belarus som Lukasjenko brutalt slog ner. Vi har ännu inte kunnat ta oss till Minsk.
Den kollektiva skulden och skammen har med rätta legat tung över det tyska folket allt sedan Andra världskriget. Många är vi som har tvingats navigera den. Vi har på olika sätt försökt förhålla oss till att våra älskade var en del av denna regim. Mer eller mindre tysta. Det formar dig som människa. Du vet någonting om människan som inte andra vet. Du vet vad det innebär att leva med skam. Denna erfarenhet har präglat det tyska samhället och styrt tysk politik i över 70 år.
Man har sett det som sitt ansvar att främja freden i Europa och månat om att inte vara part i någon konflikt för att kunna axla denna roll med trovärdighet.
Men när Tysklands nya förbundskansler, Olaf Scholz, höll ett tal i förbundsdagen i slutet av februari var det ett historiskt vägskäl. Efter andra världskriget rådde stor enighet hos segrarmakterna om att Tyskland inte skulle tillåtas bygga upp sin egen armé. Man ville till varje pris undvika ett starkt militärt Tyskland igen. Landets roll har i stället främst varit den som medlare. Man har sett det som sitt ansvar att främja freden i Europa och månat om att inte vara part i någon konflikt för att kunna axla denna roll med trovärdighet.
Nu omprövar Tyskland detta historiska ansvar. Scholtz meddelade i sitt tal att Tyskland ansluter sig till de länder som skickar vapen till Ukraina och landet ökar sina militära investeringar stort. Det land som har stått för den största kränkningen av mänskligt liv i Europa historiskt har nu gått vidare och blivit en stat bland alla andra. Skammen verkar ha släppt sitt tag.
Vladimir Putin håller nu på att dra skam över det ryska folket. Ett Ryssland som på många sätt inte skiljer sig från andra samhällen i vår omvärld. Landet har kämpat mot pandemin i tre år, vardagen kantas av små och stora frågor. Ryssland har ett rikt kulturarv, litterära mästare, framgångsrika atleter, ett innovativt företagande och forskning. Det moderna Ryssland har fått min dotter att lista Moskva som ett reseönskemål vid sidan av städer som Paris och London och min son att snappa upp ryska från gamers i spelvärlden. Den brutala ryska invasionen av Ukraina riskerar att förändra blicken på Ryssland – att försätta det ryska folket i kollektiv skam för decennier framåt.
Vladimir Putin håller nu på att dra skammen över det ryska folket.
Det som ger hopp i denna svåra tid är att folket inte är tyst. I Ryssland publiceras upprop mot kriget och demonstrationer organiseras trots hot och repressalier från rysk polis och säkerhetstjänst. På mitt kylskåp hänger bilden på Julia Navalnaja när hon blickar upp mot himlen. Bilden är tagen strax efter att hennes man, Aleksej Navalnyj, förs bort efter att han valde att återvända till Ryssland i januari 2021. Just nu pågår en av många rättegångarna mot honom.
Strax bredvid sitter bilder på bloggaren och aktivisten Roman Protasevitj och studenten Sofia Sapega. Det unga paret fängslades efter det att Lukasjenko beordrade ner det plan de var ombord på från Aten till Vilnius i maj 2021. Bredvid dem hänger sedan några dagar tillbaka den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj.
Min far har efter mer än 70 år fått en plats att sörja på. En gravplats som inte rentvår förbrytarna men som inte heller tar ifrån de efterlevande, som fick bära konsekvenserna av kriget, möjligheten att sörja. För mig symboliserar krigskyrkogården läkningsprocessen hos ett folk och min egen resa mot försoning. Så när kriget är slut kommer jag att köpa den där biljetten till Minsk. Jag kommer att resa med min far och min bror till kyrkogården utanför Brest. Och på vägen hem ska vi stanna till i Kiev.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ukrainsk-ryska kulturkriget har rasat i hundratals år
LÄS MER:Kriget tvingar konstvärlden att vara politisk på riktigt
LÄS MER:Ukrainas historia – som Putin inte vill kännas vid
LÄS MER:Fredsrörelsen och feminismen går hand i hand
Om skribenten
Isabell Schierenbeck är professor i statsvetenskap vid Institutionen för globala studier på Göteborgs universitet.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
