Hemma hos Benjamin Ingrosso

Han är en av Sveriges just nu mest älskade artister. Själv gillar han inte att höra sin egen röst. Jonathan Bengtsson kommer hem till Benjamin Ingrosso för ett samtal om ångest, att jobba sen åttaårsåldern och varför ”Så mycket bättre” var viktigare för honom än att vinna Melodifestivalen.

ANNONS
|

Historien är på alla vis förtjusande. När Benjamin Ingrosso var liten ville han, bland många andra karaktärer, gärna vara John Travolta i "Saturday night fever".

Så Benjamin valde ut några klädesplagg lämpade för disco, färgade håret svart, och målade sig givetvis också en rumphaka. Efter detta uppträdde han inför sin familj i vardagsrummet.

Tittar du på flera intervjuer som Benjamin gjorde i ung ålder, de flesta av dessa på Nyhetsmorgon, så märker du emellertid en egendomlig detalj. Benjamin Ingrosso hade redan en liten klyfta i hakan. Ingenting behövde egentligen målas till.

– Det har jag inte alls, vidhåller artisten femton år senare. Vi sitter i hans gräddvita lägenhet i Vasastan. Också nu står det klart att Ingrosso har en fullt duglig rumphaka.

ANNONS

– Jag ville ju ha en sån prick, fortsätter han.

Benjamin Ingrosso skulle enkelt kunna beskrivas som en av Sveriges mest älskade personer just nu. Hans medverkan i förra årets "Så mycket bättre" sköt in genom svenska vardagsrum som en stråle rent, fint vårljus. Hans program "Benjamins", där artisten bjuder in svenska musiker till att laga mat, är ohyggligt omtyckt.

LÄS MER:Recension: ”Benjamin’s” – TV4

Nu i veckorna släpper Benjamin Ingrosso också del två av sin skiva "En gång i tiden". Den första delen fick oväntat goda vitsord, även av landets mer surmagade kritiker.

– Bara häromveckan kom en liten pojke fram när jag stod på Skeppsbron, och frågade mig om jag ville ta en bild med honom, säger Benjamin.

– Samtidigt, från andra hållet, kom en gammal man och bad om en autograf. Då kände jag "jävlar".

Men trots detta är det något hos Benjamin Ingrosso som inte känns tillfreds. När vi talar om ålder menar Benjamin att han känner sig som en "43-årig tolvåring", både för ung och för gammal. När vi berör hans sångröst, det instrument som har tagit honom till denna höga plats i livet, förklarar artisten att han fortfarande tycker ganska illa om den.

LÄS MER:Recension: Benjamin Ingrosso - ”En gång i tiden”

LÄS MER:Recension: Benjamin Ingrosso - ”En gång i tiden del II”

– Jag har alltid hört att jag har en ljus röst, och jag har fortfarande rätt svårt för att njuta av den. Det var därför jag verkligen bli låtskrivare först. Jag ville inte höra min röst över mina melodier, jag ville höra andras.

ANNONS

Inte ens sin egen bäddning är han nöjd med. Benjamin har en säng prydd med stora, förmögna kuddar. I mitten har han till och med lagt en liten kanin med grönt plommonstop. Det skulle kunna vara sovplatsen hos en ung keltisk prins.

– Det här? Det är faktiskt riktigt slarvigt, menar han och skakar på huvudet bekymrat.

Bianca hälsade inte

Man kan lätt anta att Benjamin Ingrosso är en mjuk och mild människa. Det är så han presenteras överallt; som en tecknad ullbjörn. Det är också så han oftast väljer att presentera sig själv. Men Ingrosso har även något annat, något märkvärdigt segt och argt i kroppen.

– Jag har alltid varit helt säker på vad jag vill göra, säger han och tänder lägenhetens braskamin.

Som liten sjöng och dansade Benjamin närmast oupphörligt. Något som mottogs med glädje och fröjd hemma, men med betydligt mer kyla i skolan. Klasskamraterna svarade mot hans musikalintresse, hans tendenser till spontansång, med oförstånd och löje. Benjamins syster Bianca hälsade inte på honom när de gick förbi varandra i korridoren. Saker som skulle kunna böja ner vilken åttaåring som helst.

Benjamin besvarade detta genom att klä sig som Travolta på skolfotot. Han besvarade också detta med att ställa upp i skolans talangtävling, där han vann allting.

ANNONS

– Jag tänkte bara att de hade fel hela tiden, att de skulle förstå någon dag.

Hur kan man se så nyktert på saker, åtta år gammal?

– Jag vet inte. Jag har liksom ingen förklaring på det där.

Så småningom fick också Benjamin Ingrosso rätt. Han gjorde "Rasmus på luffen" med Markoolio, vann Lilla melodifestivalen med sin egenskrivna låt "Hej Sofia". Vid sexton års ålder hoppade han av gymnasiet för att bli låtskrivare; fyra år senare framträdde han i Eurovison song contest med "Dance you off".

– Jag gick bara en termin i gymnasiet, säger han, med en antydan till triumf i rösten.

Du har själv sagt att du har jobbat sedan du var åtta, hann du över huvud taget ha någon barndom?

– Jo men, det hann jag. Visst hade jag hellre åkt hem och lekt hos någon kompis ibland, i stället för att göra köpcentrumgig på helgerna.

Han funderar lite:

– Och jag kan fortfarande känna att den här turnégrejen inte är så kul, trots att jag älskar mitt band. Jag tror det har med resandet att göra. Jag skulle vilja ha en fjärrkontroll, så att jag kan klicka hem mig mellan spelningarna, ligga i sängen och äta pasta.

ANNONS

FAKTA: Benjamin Ingrosso

Benjamin Ingrosso är en 23 år gammal artist och låtskrivare. Hans mamma är Pernilla Wahlgren, hans pappa är Emilio Ingrosso, och hans syster är Bianca Ingrosso.

Benjamin har varit med i musikaler och teaterföreställningar som "Nils Karlsson Pyssling". Han har arbetat som låtskrivare i Los Angeles, och han har vunnit programmet "Let’s dance". 2018 släppte han sitt debutalbum "Identification", efter att ha kommit på första plats i Melodifestivalen med "Dance you off".

Stråkarna på denna första skiva spelar Benjamin med munnen. Han är också olustigt bra på att spela muntrumpet.

– Det var billigt, menar han.

Benjamin Ingrosso har fem B-planer om hans musikkarriär inte skulle falla väl ut. Alla dessa involverar musik eller mat. I en intervju med Aftonbladet 2007 säger dock en tioårig Benjamin att han skulle kunna tänka sig att jobba på bank.

"Så mycket bättre” viktigare än Melodifestivalen

Under vår intervju berättar Benjamin Ingrosso att han kan sova överallt. Han kan sova i trappuppgångar när han väntar på vänner. Han sover på stolar och han sover på golv. Ingen yta diskrimineras.

– Fråga de andra hur omöjlig jag är att väcka.

Benjamins pressperson, som sitter i artistens lilla kök, skriker tillbaka:

– Helt omöjlig!

Samma natt som första avsnittet till "Så mycket bättre" sänts, sov emellertid Benjamin Ingrosso ingenting alls. I stället upplevde han en privat liten himlafärd.

– Jag bölade hela natten för alla meddelanden jag fick, de bara rann in.

Var "Så mycket bättre" viktigare för dig än att vinna Melodifestivalen?

– Den var absolut viktigare. En seger i mello är jätteärofyllt, givetvis. Men i "Så mycket bättre" kunde jag dyka ner längre. Där hade jag fyra låtar som jag kunde bolla med. Jag skulle aldrig kunna visa upp mig själv med en låt.

Han fortsätter:

– Jag kan aldrig svara på vad min favoritfilm, min favoritbok, eller min favoritpasta är; det finns för mycket av allt i mig.

Naturligtvis var hans "En gång i tiden" därför tvungen att bli ett dubbelalbum. Benjamin Ingrossos senaste skiva är en synnerligen romantisk, bakåtsträvande skapelse. Ibland låter Ingrosso nästan som en ung Orup, utan dennes hypersexuella ingång till livet.

ANNONS

– Min plan var egentligen att göra en sån här skiva när jag var fyrtio år gammal, menar han.

Lyckligtvis har Benjamin också andra hav att erövra: han vill slå igenom utomlands. Vilket kan tyckas naturligt, men också irriterande överflödigt. Varför söka sig från en plats där man är så reservationslöst älskad?

– Mitt mål var redan som liten att inte stanna i Sverige, utan att bli en världskänd artist. Jag ville framträda på Madison square garden, på Broadway, på Superbowl.

Han pausar.

– Men vem vet, jag kanske vaknar om fem år och känner att jag vill öppna restaurang och sjunga på "Allsång på skansen".

Hur skulle din restaurang se ut?

– Det skulle jag aldrig berätta, säger han och ser listig ut.

– Men, jag är romantiskt lagd. Jag ser framför mig en liten flicka som går runt där inne mellan borden och äter pizza. Italiensk musik. Någon äldre man som sitter och läser en herrtidning.

Läser han en porrtidning?

– Nej, herregud! Jag menar en sån tidning som en herre läser.

Läs fler reportage av Jonathan Bengtsson:

LÄS MER:”Ankan” sätter upp pjäs i Göteborg – som inte ska spelas

LÄS MER:Fängelset lärde Tony Fischier om människans drivkrafter

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS