Ända sedan diktdebuten 1984 har Ingela Strandberg skrivit dikter knutna till födelseorten Grimeton, Varberg. Lite som Birgitta Lillpers i Orsa eller Lennart Sjögren på norra Öland. Om ”hembygdsdiktare” inte låter så sexigt, så – öppna samlingsvolymen Vid oro skog (2016), ett urval Strandberg-dikter skrivna under trettio år. Du kommer träffas av poetiska bilder vars gemensamma tema är ett begär, bitvis våldsamt, som stegras och sublimeras just genom konfrontationen med det nästan outhärdligt hemvana.
Med nya boken Att snara en fågel verkar Strandberg ha börjat från början. Samma plats, nära Subbe fyr, en liten stad ”som skvalpar i havet”. Av allt att döma växte hon också upp nära ett slakthus. Många dikter refererar till ungdomsminnen. Naturen och döden ligger hela tiden nära.
”Jaget är en myt” står det i en dikt. Cool utsaga, dikten måste i så fall svara upp mot den. Det gör den. Strandberg låter handling, kropp och landskap bestämma, vad som är vad, vem som är vem. Återkommande är temat att ta lärdom från djur: rå, kopparödla, häst, men också från barnet inom sig. Fågeln som snaras i bokens titel är lika gärna en kvinna, som anpassar sig, går ”från vildhustru / till läraktig”. Mänskligheten som en disciplinär historia: vi rättar in oss. Den som läst Strandberg förut ser en hälsning till tidigare böcker, när hon låter ett klädesplagg ersätta jaget, som metafor för den frihetssträvan som utmärker allt: hennes kappa ”slår runt vaderna / Som en fisk som vill bryta / sig in i vattnet”.
Ekon hörs, som förut, av Södergran och Tranströmer. Men Strandberg är framför allt sin egen. Desto mer så med denna fina nya samling. Om en ensamhet och dödsnärhet. Om illusioners makt och nödvändigheten av en saga:
Å kärleks korta brus
Bloss i storm
Låga över tundran
Svarta sot
Rista ditt kors
på min dörr
