Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Självklart vilar ett nostalgiskt skimmer över hela Record store day, det är väl därför jag tycker om den här galna dagen", skriver GP:s Jan Andersson. Bild: TT/GP

Helt okej om du inte begriper Record store day

På lördag är det vinylskivans dag. GP:s Jan Andersson imponeras av svenska skivköpares fokuseringsförmåga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var något med ögonen. De vaksamma, värderande ögonen som signalerade ”vi ser dig ... försvinn nu”. Kroppsspråket var resolut. Hållningen målmedveten och det utstuderade sätt som de gensköt varandra i lokalen för att sedan långsamt kunna bläddra bland skivorna var i sanning imponerande. Vinylmännen rörde sig i samförstånd, individuellt fokuserade men ändå som en gemensam organism. Lite som pingvinerna i Slottsskogen.

LÄS MER: Record store day - här är artisternas egna favoritalbum

Detta var för ett par år sedan och jag skulle göra ett jobb på Record store day. Det var på tidigt på morgonen och ägaren till Bengans vid Stigbergstorget, Peter Sandberg, hade förvarnat mig om att de pigga vinylmännen brukar hänga på låset flera timmar i förväg innan de med sina utprintade listor i händerna äntrar butiken och av oklar anledning jagar rariteter med X-Ray Specs, Jethro Tull, Grateful Dead och Captain Beefheart (Neil Young om det kniper). De är fullt fokuserade på sin uppgift och lär inte vilja prata med GP förrän deras listor är genomgångna och korrekt avbockade. Trodde Peter Sandberg. Och precis så var det.

Snoret hade knappt börjat rinna och nästan ingen luktade svett. Jag kände mig lika obekväm som när SVT:s Vasaloppsreporter jagar folk redan vid Mångsbodarna.

Ingen hann snacka. De ville inte prata om hur det gick, om det var jobbigt eller hur länge de räknade med att hålla ut. Alla var fokuserade på sitt. Dessutom var det alldeles för långt kvar av Record store day för att man med någon som helst trovärdighet skulle kunna utvärdera dagen, som den tydligt dopaminstinne mannen med ett fint vinylexemplar av "Trout mask replica" i famnen förklarade för mig.

LÄS MER: Efter 40 års tystnad – nu kommer albumet

Och så var det ju. Racet var precis igång. Snoret hade knappt börjat rinna på folk och nästan ingen luktade svett. Jag kände mig lika obekväm som SVT:s påstridige Vasaloppsreporter när hon jagar kommentarer redan vid Mångsbodarna.

Ändå var det mysigt på något sätt. Välbekant. Mer spännande än så här brukade mina tonåriga lördagar sällan bli. In med den trötta pensionärsbussen från Kungsbacka, första depåstopp Domus Avenyn, följt av Dolores, Grammoforum, Satisfaction, Skivhugget/Skivlagret/Skivfyndet, Bengans, Dirty Records och så hem igen innan biljetten slutade gälla. Fullastad och förväntansfull.

För Bengans och andra skivbutiker är det här en livlina. Record store day är årets största försäljningsdag och betydligt viktigare än dagarna före jul.

Självklart vilar ett nostalgiskt skimmer över hela Record store day, det är väl därför jag tycker om den här galna dagen, och för många av oss vore det kul om den får leva kvar. Men för Bengans och andra skivbutiker är det större än så. Det är en livlina. Record store day är årets största försäljningsdag och viktigare än kanske någonsin då färsk statistik från Ifpi visar att vinylförsäljningen förra året sjönk med 12 procent.

LÄS MER: Brexit – bättre på tv än i verkligheten

Så länge de morgonpigga vinylmännen gärna hostar upp rejäla pengar för välgjorda 1970-talsalbum och deras anakronistiska barnbarn investerar i dubbelvinyl med Robyn, Santigold och Sigur Rós spelar det också mindre roll om vi är några som aldrig kommer förstå tjusningen med KSMB på uringul vinyl eller varför nypressade sjutums-singlar med Europe överhuvudtaget sätts till världen. Men det gör inget. Man måste inte begripa allt.