Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hellre bäst än schyst

Tar vi idrotten på för stort allvar? Hur ser idealen ut som de unga idrottarna får med sig från omklädningsrummet och idrottsarenan? Eva-Lotta Hultén ska i två artiklar titta närmare på vilken typ av moral idrotten förmedlar idag.
När den ryska löparstjärnan Ludmila Narozjilenko gifte sig med svenske Johan Engquist och började tävla för Sverige tog svenskarna henne till sitt hjärta. Det var ju så rart att hon inte bara vann utan dessutom gjorde det med naglar målade i blått och gult. Hennes svenskhet varade så länge hon skötte sig - när dopning kom in i bilden ansågs hon plötsligt väldigt rysk igen. Ludmila kan symbolisera två moraliska problem inom idrotten, dopningen och rasismen (som bland annat tar sig uttryck i att afrikanska fotbollsspelare beskrivs vara nonchalanta, osmarta och ha svårt att koncentrera sig - se Linn Ohlssons utmärkta krönika på GP:s sportsidor 9 juli). Två moralproblem där det ena föds ur själva spelet som säger att vinna är allt, och det andra ur en kultur som följer med sporten, där rasismen tycks vara en svårutrotad del.

Den finländske etikern Mikael Lindfelt påpekar att idrottens grundläggande ideal under senare tid kommit att gå från tanken om "en sund själ i en sund kropp" till "citius, altius, fortius" - högre, längre, snabbare. Ord som bland annat prydde OS-arenan i Sydney år 2000, med tre meter höga bokstäver. Lindfelt menar att resultatet av den ändrade inställningen till vad idrott handlar om är att elitidrottare blir beredda att gå nästan hur långt som helst för att vinna och han skriver: "Doping och framtida utsikter om genmanipulation blir endast medel för att nå dit - och samtidigt naturliga uttryck för vår tidsanda."

En annan person som funderat en hel del kring vilka ideal som råder inom elitidrotten är Claudio Tamburrini. Som ung var han elitfotbollsspelare i ursprungslandet Argentina men numera är han verksam som filosof vid Stockholms universitet och har skrivit en hel del i ämnet idrott. Vi träffas i Stockholm och Claudio Tamburrini berättar att han vet vad det innebär att känna press på sig att prestera till nästan vilket pris som helst. Än idag kan han få ont i magen när han kommer in på en fotbollsplan och elitfotboll är verkligen inget han vill rekommendera unga att satsa på:
- Vi har en osund inställning till idrott rent allmänt och vi tar den på alldeles för stort allvar. Jag respekterar dem som håller på med elitidrott men det är inte viktigare än något annat yrkesområde.
Många menar att idrottsstjärnor fungerar som starka förebilder för unga människor och att de därför har skyldighet att uppföra sig moraliskt föredömligt men det är en tankegång som Claudio Tamburrini inte har mycket till övers för.
- Nej, ingen kan rimligen hävda att högre moral följer med jobbet. Elitidrottare har lika rätt som andra att fela och att någon fuskar på en idrottsarena är inte allvarligare än att man gör det inom andra yrken.
Bilden av idrotten som något rent och upphöjt är en skadlig myt, menar Tamburrini. Skadlig både för idrottsutövarna, som ställs inför orimliga krav, och för barn som invaggas i en falsk tro att de har att göra med övermänniskor.
- Föräldrar har en skyldighet att se till att barnen får en sund bild av elitidrottarna. Varför ska de tro att idrottare är något särskilt?
Överhuvudtaget tycker han att modern idrott har ganska lite med moral att göra. Den nuvarande frånvaron av moraliska aspekter inom elitidrotten tas också upp av den amerikanske professorn John Hoberman som i sin bok The olympic crises. Sport, politics and the moral order skriver: "Paradoxen är att sport har blivit en symbol för moral just eftersom den inte kräver några moraliska handlingar. Den är universellt acceptabel därför att den inte tar ställning."
Kanske kan man alltså se det som att vårt hyllande av idrotten, vår syn att den går ut på att skapa gemenskap och sammanhållning, bygger på att den undviker att uttrycka en moralisk hållning som går utanför de för själva spelet uppgjorda reglerna. Gjorde den mer än så skulle den inte längre vara lika älskad. Stora idrottsförbund bojkottar inte tävlingar i diktaturer, tar inte ställning mot prostitution och använder över huvud taget så gott som aldrig sin makt och sitt inflytande för att förändra världen. Vilket naturligtvis inte innebär att den inte indirekt skulle kunna ha positiv inverkan på samhället. Jag tar upp frågan med Claudio Tamburrini och han menar till exempel att de idrottsliga idealen om att vilja vinna faktiskt kan ge något till samhället i stort:
- Att vissa individer strävar efter att vara bäst kan ju på många områden driva samhällsutvecklingen framåt. Men det kan gå till överdrift. Som när man vill vinna även till ett pris som innebär att man förstör sina möjligheter till ett i övrigt gott liv, säger han.

Att få en intervju med Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson mitt i sommaren visar sig vara ganska svårt. Inte för att hon är ledig utan för att hon jobbar så mycket. Men med brus och samtal i bakgrunden får jag en halvtimme av hennes tid. Hon befinner sig på politikerveckan i Almedalen, där Riksidrottsförbundet bland annat ska hålla seminarium på temat "Idrott för alla eller bara för dem som har råd", om de statliga bidragen till ungdomsidrotten. Hur ser då Karin Mattsson på det extrema hyllandet av idrottsstjärnor?
- Idrottens idé är till stor del tävling men det är något som är värt att fundera kring: går det att skapa vinnare utan att samtidigt också skapa förlorare?
Inte heller hon tycker att man kan kräva att elitidrottare ska hålla sig med högre moral än andra, även om hon säger att hon kan önska att de hade det, i egenskap av förebilder för unga. Och vad gäller inställningen till fusk inom idrotten tycker hon den är bra som den är idag men säger att man kanske borde arbeta ännu mer förebyggande och föra ännu fler diskussioner om regelefterlevnad. Att de stora pengar som är inblandade i många sportsammanhang skulle generera fler fuskare tror hon inte eftersom det i så fall skulle innebära att det fuskades mindre i sporter där det handlar mindre om pengar och det tycker hon inte verkar stämma.
- Stora pengar finns bara inom några få idrotter men fusk förekommer inom många, så sambandet är inte så enkelt.
Claudio Tamburrini tycker illa om det faktum att idrotten idag till stor del handlar om att hylla fysisk styrka - något som ju beror på den enskildes genetiska predisposition. Ett led i hans kritik av idrotten är att han vill se dopningen släppas fri. Det säger han med motiveringen att om dopning, och på sikt även genmanipulering, blev tillåtet skulle möjligheterna att utjämna orättvisor inom tävlingsidrotten bli större. Män och kvinnor skulle till exempel kunna tävla emot varandra som jämlikar och genetiska fördelar av att ha hög syreupptagningsförmåga i blodet skulle kunna medicineras bort genom att höja alla till samma nivå. Det i sin tur skulle kunna bädda för att idrottstävlingar kom att handla mer om psykisk och moralisk styrka och mindre om genetiska förutsättningar.
- Om man gör de fysiska förutsättningarna lika för alla då vinner den som har bäst moraliska egenskaper, slår Claudio Tamburrini fast.
Släpptes dopningen fri skulle alla ha samma möjligheter och vinsten skulle gå till den som var beredd att göra störst uppoffringar som helhet (både vad gällde träning och dopning), menar han. Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson har dragit andra slutsatser. I hennes ögon är dopning helt klart fusk.
- Jag beklagar djupt att det finns. Vi lägger över 20 miljoner kronor per år på antidopningsarbete och det är nödvändigt att hålla den i schack eftersom det strider mot idrottens idé att förbättra sina resultat på konstgjord väg. Att vi är födda med olika förutsättningar ingår i konceptet och det gäller även sådant som motivation och förmåga till hård träning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.