Redan som 25-åring startade Helena Gibson egen glasverkstad i Kronhusbodarna. Detta var år 1983 alldeles efter studier i Orrefors och på Pilchuck Glass School i USA.
- På den tiden var man ju inte rädd för någonting utom möjligen spindlar. Jag skulle absolut inte bli formgivare för någon industri, utan ville bestämma själv.
I butiken och hyttan finns i dag assistenten Magnus Johansson, "självgående och duktig", ibland kallas extrahjälp in, men Helena blåser också sina tunna, enkla bruksglas själv.
Roligare i hyttan
Hon behöver tempot för att orka med det segare arbetet med konstglaset.
- Där nere i hyttan är det en mycket roligare process. Allt ska ske i rätt sekund, det passar mitt temperament. Det är ett lagarbete, man har arbetskamrater. Uppe i ateljén vill jag helst vara ensam och koncentrera mig. Det är inte världens roligaste teknik att slipa planglas och foga ihop efter skisser. Det är faktiskt jädrigt segt. Långsamt. Men där hägrar resultatet.
Inspirationskällorna är många. Helena Gibson vet hur alla idéer uppstått och varför hon förverkligar dem. Hon berättar om en tidig serie, en halvcirkel i en cirkel. Halvcirkeln växte allteftersom hennes egen graviditet fortskred.
En glaskonstnär, som sedan ställde ut något liknande, anklagades i en recension i Svenska Dagbladet för att ha gjort en "typisk Gibson".
- Jag kunde inte låta bli att ringa upp konstnären och fråga om han också varit gravid, säger Helena lite roat.
Kan fiskar kramas?
Hennes son Kalle - då i magen - tog fem år senare aktiv del i ett annat Gibsonmotiv. Mor och son satt hemma på golvet och ritade fiskar. "Kan fiskar kramas?", frågade lille Kalle plötsligt. Det blev en utställning med samma namn. Fiskarna, säger Helena, blev ett verktyg för henne att göra bilder av människors relationer.
Fortfarande återkommer fiskarna då och då. I tavlan Uppäten ligger ett fiskskelett tvärs över en stiliserad klänning.
- Den uppätna fisken har fått ett neonrör bakom ryggraden som förstärkning. Alltså, vi kan känna oss uppätna, men vi kommer igen, förklarar Helena.
Neonrören plockade hon tidigt in i sin konst, inspirerad under en resa i Italien. I en kyrka hängde en ensam tavla med en madonna upplyst av en neonrörsslinga.
Klänningarna är från projektet Flicka. När Helena Gibson såg hur de små grannflickorna på gården utvecklats till tuffa tonårstjejer, började hon fundera på vilka roller flickor ikläder sig.
Klänningar en symbol
Symbolen hon fastnade för var klänningen, olika färg symboliserar olika tillstånd, vad en flicka kan gå igenom. Helena har namngett tavlorna med små skyltar i mässing.
- En transparent klänning fick namnet Hanteras varsamt, en annan klänning med bladguld på är Värdefull flicka, den rosa heter Mamman eftersom jag tyckte det var rosa att bli mamma.
Helena Gibson har gjort många offentliga utsmyckningar och på senare tid även en hel del specialbeställningar i hemmiljöer. Det är allt ifrån en liten kakelplatta, till det hon håller på med just nu: en stor glasbild till ett verandagolv.
Bilden är rund, 120 cm i diameter, den ska lysas upp underifrån och föreställer en fiskfamilj.
Hade hon inte blivit konstnär så kanske hon blivit präst, det var en tidig barndomsdröm.
- Tänk att få bo i en prästgård och varje söndag berätta för folk vad man tycker, säger Helena halvt på skämt.
Vinglas till Elton John
Hon finns representerad både på Nationalmuseum och Röhsska. Där fick Elton John tips om Helena när han för några år sedan skulle köpa svenskt glas. Och så hamnade Gibsons vinglas i blått och guld på Elton Johns slott i Frankrike.
- Sedan återkom han på besök. Jag hörde att han var på väg och tänkte få undan lite jobb och ta emot sval och skön. Han kom en dag för tidigt och där stod jag som en jättebebis i avklippt overall och svettades. Fast det blev rätt avslappnat. Det var också kul att höra, att när hans middagsgäster inte riktigt visste vad de skulle prata om, konverserade de om glasen.
