Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Katarina Frostenson lämnar Svenska Akademien. Ett nyktert beslut tycker Björn Werner. Bild: Jonas Ekströmer / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hela Sverige nyktrar till

GP:s kulturchef Björn Werner ser den landsomfattande vita månaden löna sig för både regeringen och Svenska Akademien.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att ha en vit månad som jag, trendsvaga person, i likhet med många andra just nu har är framförallt en sak: lite tråkig. Det är lite tråkigt att sitta hemma kväll efter kväll eftersom det är ännu mer tråkigt att träffa vänner som, ja, blir lite tråkiga efter tre glas. I en kultur där alkoholen marinerar många vuxna umgängesformer blir det till slut ganska mycket tråkigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men tråkigheten har inte upphört vid privatlivet. Det är som att hela världen börjar nyktra till. Min mobiltelefon dränks i pushnotiser med identiska rubriker: ”Stefan Löfven vald till statsminister”. Lite tråkigt. Inte för att Sverige inte behöver en regering, utan för att jag så smått vant mig vid svensk politik som amatörteaterversionen av tv-serien West Wing. För första gången i historien har det (kanske) gåtts snabbt i en och annan korridor på Rosenbad. En HBO-stämning som nu återgår till ett antal stillsamma år när Socialdemokraterna med gråstel min begraver en lång rad borgerliga förslag i riktigt långsamma statliga utredningar.

Katarina Frostensons utträde ur Svenska Akademien. Ett nyktert beslut. Olyckskorparna kraxar om fortsatt kris men så är det inte. Säga vad man vill om rimligheten i hennes avsked – men den tar verksamheten ur både askan och elden. Århundrandets kulturkris närmar sig sitt slut och med den också århundrandets drama. Om allt går väl återgår det hela till stillsamheten: några språk– och litteraturintresserade ledamöter som till dödsdagar utser stipendiater och Nobelpristagare. Lite tråkigt.

LÄS MER: Frostenson lämnar Akademien

Men vad som är tråkigt handlar förstås egentligen om perspektiv. Det är inte trist att slutligen ha en fungerande regering eller en riktig Akademi istället för att frossa i politik och kultur som om vore det såpor. Det är grundförutsättningen för att något alls ska hända – på riktigt. På samma sätt är det inte i grunden trist att inte dricka – det handlar bara om frånvaron av något nytt som inte kommit. Än.

Tristessen, tröstar jag mig med, är inget annat än den energi som uppstod i nykterhetsrörelsen. Den som strömmade inte minst ur Göteborg och prästen Peter Wieselgren. I 1800-talets alkoholrusiga, utarbetade och urfattiga Sverige spred han avhållsamhetens gospel – och bidrog till att skapa en rörelse som lärde svenska arbetare både föreningsliv och demokrati istället för att supa ihjäl sig.

Rebecka Åhlund, aktuell med den utlämnande boken med den sorgsna titeln Jag som var så rolig att dricka vin med om hur hon gjorde upp med sin alkoholism, beskriver också energin i rörelsen från något till något annat väl i sin intervju med GP:s Hanna Tornbrant:

LÄS MER: "Jag trodde inte att jag kunde sluta dricka"

”Det är också så att besattheten flyttar över till andra saker, jag har blivit besatt av choklad i stället, och av valnötter, av hundar, jag ville ha fem hundar men till och med barnen sa nej, vi hade redan två.”

Fem hundar blir det garanterat inte, men hon sätter ändå ord på känslan som sliter i mig medan jag i min miniasketism kokar mitt te och ansar mina gröna växter med nagelsax och millimeterprecision. Det slukhål av självreflekterande egentid som öppnar sig framför mig, såväl som i svensk politik och Svenska Akademien, är inte tråkig. Det är bara vägen mot något nytt. Och kanske bättre.