Hedersmedborgare i landet Främlingskritik

Där, i landet Främlingskritik är man inte van vid besök från etablissemanget, men där blir de snabbt nya invånare, kröns direkt till hedersmedborgare, skriver Emanuel Karlsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag läser om författarna Katerina Janouch, Elisabet Höglund och Ann Heberlein. Läser deras åsikter och alternativa fakta. Ser hur de driver ut över ett “invandringskritiskt” träsk, in i intoleransens dimma. Jag ser också hur de på andra sidan hyllas som hjältar och sanningsapostlar. Där, i landet Främlingskritik är man inte van vid besök från etablissemanget, men de blir de snabbt nya invånare, kröns direkt till hedersmedborgare.

Jag ser hur bekräftelsen blir till bränsle. Jag förstår att det känns befriande, berusande.

Jag känner igen det från en annan värld.

I den värld där jag växt upp, frikyrkan, såg jag samma fenomen: Kändisar från den profana världen som tog steget över till oss. Det var oftast på grund av en frälsningsupplevelse där fjäll föll från ögon. En övernaturlig Gud tog plats i kändisens liv, förändrade världsbilden och livets prioriteringar. I landet Frikyrka var varje sådan här migration enorm. Frikyrkan var (och är) i medial diaspora där dess åsikter och livsuppfattningar behandlas styvmoderligt. Dess utanförskap i den allmänna debatten ska knappast likställas med invandringsskeptikerns, särskilt inte till innehåll!, men känslan av att stå utanför (med alternativa fakta) är densamma: En känsla av att se en dimension andra inte ser, men hoppas (och lobbar för) att andra ska upptäcka.

ANNONS

Det är därför kändisen snabbt blir hedersmedborgare och ibland till och med inofficiell talesperson. De har ju redan spaltutrymmet i den etablerade världen, vet hur de ska få uppmärksamhet. När de gör det älskar vi dem ännu mer. Varje sådant utspel är att bekänna färg och förklara att vi, i landet utanför, haft rätt hela tiden. Snälla världen, förstå!

I frikyrkan har dessa galjonsfigurer varit många genom åren. Göran Skytte, Ingela Agardh och Marcus Birro. I landet Frikyrka har de kunnat släppa böcker på särskilda bokförlag, turnera på någon av de tusentals scener som står till förfogande. Ruset av den kollektiva kramen är oslagbar.

Samma mekanism ligger bakom kändismigrationen till Främlingskritiken. Här finns ännu inte några organiserade lokaler, men väl en värme bara offerkoftor stickade av hundratusentals människor kan ge. Dessa står redo att omsluta varje etablerad person som vågar säga sanningen. När kändisen slagit sig loss från korrekthetens bojor står en armé av hundratusentals, tangentbordssoldater redo. De står stampande och väntar på att få riktning. Den riktningen skapar dessa nymigrerade kändisars debattartiklar och utspel och därför har också Heberlein, Höglund och Janouch blivit landets mest lästa skribenter i sociala medier de senaste månaderna.

Den svenska debatten har polariserats så mycket att den blivit religiös. Den som halkar ut från det egna lägret märker snabbt utanförskapet. Valet är att slå sig tillbaka in, eller hänge sig åt ruset i att tillhöra en alternativ verklighet, en alternativ världsbeskrivning. Att låta sig frälsas och krönas – i landet Främlingskritik.

ANNONS
ANNONS