Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Tung journalist. Anna Hedenmo leder SVT:s flaggskepp Agenda och intervjuprogrammet Min sanning.  Bild: EMIL NORDIN
Tung journalist. Anna Hedenmo leder SVT:s flaggskepp Agenda och intervjuprogrammet Min sanning. Bild: EMIL NORDIN

Hedenmo om Hedenmo är allt annat än avslöjande

SVT:s tunga politiska utfrågare och programledare Anna Hedenmos självbiografi är skriven som en handbok för journaliststudenter. Mats Kolmisoppi frågar sig om public service-journalisten är så opartisk som hon själv tror.

BIOGRAFI

Anna Hedenmo

Uppdrag sanning

- möten och tankar

Brombergs

Läraren rullar in en tavla på vilken hon har ritat upp något som hon kallar för ”livslinjen”. På den ena sidan finns ”rädslan” – på den andra ”kärleken”. Eleverna får i uppgift att sätta ett kryss på rätt plats mellan de två polerna när de ställs inför olika dilemman.

Har du glömt att göra läxorna och bestämt dig för att fuska? Sätt ett kryss vid rädslan.

Vips blir livet lite enklare.

Jag kommer att tänka på den satiriska scenen i Donnie Darko när jag läser Uppdrag sanning, SVT-journalisten Anna Hedenmos biografiska handbok som med präktiga rubriker som ”Utan manus”, ”Nationella trauman” och ”Våga fråga!” tycks vända sig till blivande journalister. En samling anekdoter hämtade ur Hedenmos långa karriär som nyhetsankare och programledare i Agenda och Min sanning.

LÄS MER: Nu svarar Anna Hedenmo på kritiken

Som public service-medarbetare har Anna Hedenmo en närmast religiös tro på möjligheten att göra sig fri från ideologi. I allmänhetens tjänst strävar hon efter sanningen. Tillsammans med sina redaktioner balanserar hon på opartiskhetens lösa lina och står pall mot alla försök till påverkan – allt ifrån direkta hot till politikers härskarmetoder pareras med hjälp av den erfarna journalistens professionalism.

Det är i alla fall så hon framställer sig själv.

Hon är modig, påläst och fri från jantelag, men också bekymrad över den nutida journalistik som hon beskriver som ängslig, eftersom den enligt henne tvekar inför att ställa frågor om invandringens omfattning.

Som om det någonsin talas om annat än ängslighet och invandring i det här landet.

Men okej, hur definierar då Hedenmo det filosofiskt komplicerade sanningsbegreppet? Hur upprätthåller hon den mytomspunna opartiskheten?

Laddade begrepp

Inte alls, skulle jag säga. För det är knappast politiskt neutralt att som i boken tala om hur medierna hanterat ”flyktingströmmar” och ”flyktingvågen mot Europa”. Begreppen reducerar en humanitär katastrof och kriget i Syrien till en naturkraft som vi måste skydda oss mot. Och det gör de lika mycket i dag som när begreppen först myntades. Det spelar ingen roll att nästan alla debattörer numera använder sig av dem.

Därför var det också fullt rimligt att protestera mot frågan som ställdes i Agendas partiledardebatt 2012: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” eftersom invandringen beskrevs som ett implicit hot och frågan antydde att Sverige hotades av undergång. Formuleringen rimmade helt enkelt illa med kravet på opartiskhet.

Den sortens resonemang är Hedenmo ointresserad av. Kritiken avfärdar hon som ”absurd”. Hon och kollegerna gjorde istället ett bra jobb som inte duckade för det känsliga ämnet. De jobbar ju med public service gudbevars, inte skulle väl de kunna begå såna ideologiska misstag, kan man tillägga. Och hon konstaterar att debattklimatet på senare tid har ändrats så att frågan inte längre kan anklagas för att vara rasistisk.

LÄS MER: Anna Hedenmo tar över Min sanning

Hepp! Då hänger alltså opartiskheten samman med en pejling av den politiska konjukturen. När vindarna blåser bör public service-journalisten segla vidare mot mitten, som nu är lite längre högerut. En sådan opartiskhet är inte bara sant ängslig, den är i högsta grad ideologisk.

Donnie Darko

Men eftersom den meriterade politiska journalisten Hedenmo är bunden av SVT:s regelverk, kan hon paradoxalt nog inte diskutera sina egna politiska utgångspunkter. När hon granskar sig själv blir resultatet allt annat än avslöjande, teflonjournalisten står pall för sina egna metoder.

Den gordiska sanningsknuten, den löser hon åtminstone till slut med ett Alexanderhugg:

”Visst ser världen olika ut från olika perspektiv, och visst är min verklighet inte alltid din. Men(...)det finns sanningar och det finns lögner: Och det är journalisternas uppgift att skilja dem åt.”

Donnie Darko står framför tavlan med kritan i handen. Han svarar:

”Man kan inte bara koka ner allt till två kategorier och förneka allting annat, saker är inte så enkla.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.