Marja flyttar in på Plejaderna, ett boende för hbtq-seniorer med lägenheter och demensavdelning, allrum, bibliotek och matsal, gym och festlokal. Helt annorlunda än både de ålderdomshem jag jobbade på som tonåring och de som med rätta nagelfars i media. Berättelsen handlar heller inte om hemmet i sig, som mer är en fond och en samlingsplats för människorna som fösts samman där.
Mycket, framför allt i ramberättelsen om Plejaderna, är allmängiltigt. Oron över att flytta in på hem. Sorgen och ångesten över att ha förlorat en livskamrat. Bristen på släktingar som kan ställa upp och stötta. Släktingen som i sin tur gör sitt bästa men också har fullt upp med sitt eget. Det slår mig också hur lite jag har läst – hur lite som finns skrivet? – om att åldras på ett hem.
Förutom serietecknare är Bitte Andersson gästlärare på Konstfack och B-filmsregissör, känd för filmen Dyke hard. I arbetet med I slutet av regnbågen har hon intervjuat äldre hbtq-personer. I de återblickande inslagen kommer det mer specifika perspektivet för hbtq+ fram. Den än mer svårhanterliga sorgen över att förlora en livskamrat som inte kunnat bli en make eller maka, eller aldrig ens kunnat presenteras som officiell partner, utan bara väninna eller rumskamrat. Utanförskapet i att tvingas sitta tyst på jobbet när alla pratar om man och barn. Sveket i att möta en gammal vän efter många långa år och genast bli bortstött på grund av ha valt att leva i sin rätta kropp.
Efter att ha levt stora delar av sitt liv i det fördolda är det inte så konstigt att Marja inte vill och vågar släppa folk nära. Hon är butter och avvisande, och samtalar hellre med sin bortgångna Ann i nattens mörker än tar del i gemenskapen på hemmet. För en sådan finns det, och föga förvånande dras även Marja motvilligt in i den. Så får serieromanen även tydliga drag av feelgood, där åldrandet innebär ett nytt kapitel i livet med möjligheter till såväl vänskap som kärlek.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.