Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pensionat och strandnära intriger är det som gäller i feelgoodlitteraturen, konstaterar Maria Näslund. Bild: Emma Gustafsson
Pensionat och strandnära intriger är det som gäller i feelgoodlitteraturen, konstaterar Maria Näslund. Bild: Emma Gustafsson

Maria Näslund: Havsbrisen spelar i en egen liga

Maria Näslund spanar in måbraböckernas solrosor och snirkliga bokstäver och hittar en förkärlek för havsbris och pensionat.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det första hindret när man ska ge sig på feelgood är just namnet på genren. Feelgood? Och det är på svenska det heter så, vilket är en lingvistisk gåta. Men bortsett från språkval har jag svårt för det här med att bli skriven på näsan: måbrabok. Tänk om jag mår bra av deckare och får utslag av gulliga småstadsskildringar?

Jag ger mig och inser att ingen annan bryr sig om detta. Nästa steg att klara av är alla omslag, titlar och övertydliga underrubriker. Fyra nyanser av pastellgrönt, blommor i förgrunden, gamla hus vid havet och ett snirkligt typsnitt över hela härligheten – feelgoodformen är lika mallad som den för deckare (hårda versaler, dominans av svart och rött och gärna skymten av ett mystiskt ansikte). Titlarna innehåller ofta ord som pensionat, dröm och havsbris medan underrubriken ruvar på hemligheter. Just havsbris verkar spela i en egen liga. Caroline Säfstrands nya bok Villa Havsbris har landat nästan samtidigt som första delen i ”serien om Café Havsbris”: Kärlek på menyn av Debbie Johnson (Printz Publishing). Mycket havsbris blir det, men å andra sidan är det en behaglig vind och jag bestämmer mig för att ge den en chans. Vem behöver mord när det finns kafébord, en trött polis när man kan få havsbris?

Omgiven av solrosor och snirkliga bokstäver i rosa hittar jag flera berättelser som kretsar kring pensionat av olika slag. I "Kärlek på menyn" söker man en kock som är vänlig, empatisk och har humor. Hyfsad matlagningsförmåga är ett önskemål, men inte det viktigaste. Café Havsbris heter nämligen i orginaltiteln "Comfort food cafe" och just trösten är i sammanhanget viktig. Främlingar som träffas i en inbjudande miljö och hittar gemenskap är ett av flera populära feelgoodteman. Huvudpersonerna genomgår ofta en livskris och brukar nästan alltid hitta ut strax innan boken slutar.

Jag skulle vilja säga att dessa idylliska miljöer egentligen är som gjorda för deckare, men är berättelsen tillräckligt bra fungerar den förstås utan brott och straff.

Anna Fredriksson är aktuell med andra delen i trilogin Pensionat Pomona som utspelar sig i Kivik på Österlen. Det är en typisk feelgoodmiljö, liksom Skepparkroken i Ängelholm där Villa Havsbris ligger vackert vid havet (och där man söker efter hantverkare med lätt bagage). För att inte tala om Cornwall där Liz Fenwick älskar att placera sina måbrahistorier, senast "Främlingen från Cornwall" (Norstedts).

Jag skulle vilja säga att dessa idylliska miljöer egentligen är som gjorda för deckare, men är berättelsen tillräckligt bra fungerar den förstås utan brott och straff. Ibland möts feelgood och deckare, som i Marie Bengts debut "En sax i hjärtat" (Albert Bonniers förlag). Hennes nya pusseldeckare, "Döden klär i domino", har dock lämnat den småländska landsbygden och kakfat för livet i storstan.

Humorgrenen inom feelgood – tänk Bridget Jones – ligger längre från deckaren och närmare sitcom. Inte alls fel. Att skratta högt när man läser en bok är underskattat och garanterat en måbraupplevelse.