Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Årets tretton deltagare. Övre raden: William Stridh, Sebastian Walldén, Nadia Cameron, Kadiatou Holm Keita, Bragi Bergsson, Matice Kamara, William Segerdahl. Nedre raden: Maximilian Bergstrand, Nathalie Brydolf, Tua Selge, Ambér Flores, Vanja Engström, Ki Soe. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Hatet mot tjejerna börjar direkt i Idol

Det har blivit normalt att hata på tjejerna i Idol. Johanna Hagström skäms för sin egen flathet och uppmanar alla tanter att gå i första ledet och göra motstånd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Dags för den första fredagsfinalen i Idol. Det mesta är sig likt: Toner träffas och missas av nervösa deltagare, panelen drar rövare om att de ser världsstjärnor födas och programledarduon Pär Lernström och Gina Dirawi skojar lagom familjevänligt.

Just det: Och så hatas det på tjejerna i sociala medier.

I en TT-intervju berättar 20-åriga Ambér Flores att de hårda kommentarerna började direkt efter hennes första audition. Samma sak för 18-åriga Vanja Engström. De kallas ”bitch” och ”så j-vla konstig” och får veta att läppstiftet de valt är fult.

De verkar inte förvånade, utan säger tappert att elakheterna ökar deras kämpaglöd. Från produktionen ges luddiga garantier att de unga idolerna får ”mycket stöd och hjälp” när de ska bygga sitt varumärke på nätet.

Märker ni vad som har hänt? Näthatet mot de unga Idoldeltagarna har blivit normaliserat, något som liksom ingår, som en otrevlig, men förväntad del av det nyvunna kändisskapet. Det är framförallt tjejerna som ska tryckas ner. Ja, killarna utsätts också för näthat och det är givetvis inte heller okej, men tjejerna får mer skit hällt på sig och framförallt: De får allt det sexualiserade hatet. Kroppskommentarer. Dick pics (kukfoton). Oönskade sexinviter från främlingar. Och när de säger ifrån: Våldtäktshot.

Som vanligt, alltså. Deltagarna är så vana vid att marineras i den rådande ruttna kvinnosynen att de hade med det i beräkningen redan när de ställde sig där i auditionkön. Det är priset du förväntas betala om du vill vara i offentligheten och visa upp dig och ta plats. Så de stålsätter sig. Laddar upp med ”jag bryr mig inte”-attityd.

Det är samma uppgivna stämning som infann sig efter Hanna Wikströms krönika i Veckorevyn häromsistens, där hon slog ner på att juryn är mycket hårdare mot hur tjejerna ser ut på audition, än mot killarnas klädsel.

Exemplet hon gav var en tjej som kom in i linne, kofta och jeans. Omedelbart fick hon kritik för klädvalet och att hon därmed saknade "en artistiskt tydlig profil". Att hon sjöng bra räckte inte. Samtidigt har flera av de senaste årens slutvinnare, som Chris Kläfford, Martin Almgren och Kevin Walker, alla killar, kommit lika enkelt klädda, men bedömts som ”charmiga”.

Den gången kom jag på mig själv med att tänka, ”Jaja, välkommen till musikbranschen, som kille kan du bli lönsam även om du ser ut att ha sovit i kläderna du har på dig, som tjej måste du vara Beyoncé”. Orka bli arg för det en gång till.

Jag ryckte på axlarna. Det skäms jag för. Givetvis borde jag ha blivit störtarg. Vi tanter borde gå i första ledet för att stötta våra tjejer. Fostra våra killar. Sätta ner våra arga tanthälar i backen och ryta: NOG! Vi har mycket mer pondus och skälla ut-kapital än vi tror. Låt oss använda det.

LÄS MER: Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet