Putins invasionskrig innebar helt nya förutsättningar för den franska valrörelsen. Tre av huvudutmanarna; vänsterpolitikern Mélenchon (17,5% i opinionsmätningarna) och högernationalisterna Marine Le Pen (23,5%) och Eric Zemmour (9%) har alla en besvärande historik i förhållande till den ryska regimen.
Le Pen genom att hennes parti erhållit finansiellt stöd av den ryska regimen och att hon stolt visat upp sig med Putin i egen hög person. Zemmour som har framhållit den auktoritäre nationalistiske Putin som ett ledarföredöme. I ett första skede tycks det ha hämmat dem, särskilt Zemmour.
Ukrainakrisen har också dominerat nyhetsförmedlingen och satt valrörelsen på sparlåga. Presidenten och kandidaten Emmanuel Macron (27% i väljaropinionen) har hamnat i rampljuset, särskilt som Frankrike är ordförandeland i EU just nu. Plötsligt har Europafrågan blivit viktig, vilket gynnar den Europavänlige Macron.
Frågor om köpkraft, arbetslöshet, skola och sjukvård, miljön, invandringen eller lag och ordning har hamnat skymundan. För De gröna, framgångsrika i flera stora och mellanstora städer i kommunalvalen för ett år sedan, innebär kriget att deras hjärtefrågor försvann från dagordningen och att deras kandidat, Yannick Jadot just nu får blygsamma 4,5% i väljaropinionen.
Plötsligt har Europafrågan blivit viktig, vilket gynnar den Europavänlige Macron.
I Frankrike har presidenten en stark konstitutionell ställning. Presidenten utser i praktiken regeringen och leder i regel en utrikespolitik där det bland annat ingår att vara ledare för en kärnvapennation. Presidenten förväntas med andra ord förkroppsliga republiken och – särskilt i kristider som nu – visa statsmannamässigt ledarskap. Kanske är det här Macrons utmanare har de största problemen. De är samtliga internationellt oerfarna och saknar även erfarenhet av att regera landet. Enligt alla opinionsundersökningar är det hittills bara högerns Pécresse som har framstått som tillräckligt lämpad. Detta tycks i ett första skede tala för Macron kan vinna valet.
Å andra sidan, och ju längre tiden går, kan hans frånvaro från den nationella scenen och den inrikespolitiska debatten tyckas bekräfta motståndarnas anklagelser om arrogans och om att han inte förstår fransmännens vardagsproblem. I detta ligger huvudutmanaren Marine Le Pens chans, liksom i möjligheten att väljarna tar ut Macrons seger i förskott och avstår från att rösta.
Vad som än händer kan man konstatera att den politiska omvälvning som påbörjades i Frankrike för något decennium sedan bara fortsätter. Den inleddes med Rassemblement Nationals framgångar. Med rötter i fransk kolonialism och antisemitism, förde partiet – som då hette Front National – en politik med invandringsmotstånd samt lag och ordning som centrala frågor.
Med tiden har partiet under Marine Le Pens ledning vänt sig mot det man utmålat som ett Europatillvänt och nyliberalt inriktat, urbant etablissemang, till vilka nuvarande presidenten Macron räknats. Rassemblement National strävar efter en mer protektionistisk stat av gammaldags fransk modell.
När den 39-årige Emmanuel Macron slog igenom som obunden presidentkandidat och med hjälp av sin rörelse En Marche! erövrade makten tillfredsställde han den växande medelklass som önskade en modernisering av ett land som de uppfattade som byråkratiskt och illa anpassat till den internationella ekonomin.
Missnöjesyttringarna mot Macrons ekonomiska politik har inte bara fångats upp av Rassemblement National utan även av vänsterns nygamla rörelse Les Insoumis under Jean-Luc Mélenchons ledning. Även detta att de Gröna kapat åt sig en bit av väljarkåren är ett tecken på väljarnas vilja att byta ut de gamla etablerade partierna.
Putin som med hjälp av ”nättroll” och stöd till missnöjespolitiker försökt slå in en kil i demokratier som den franska tycks med invasionen delvis ha uppnått motsatt effekt, åtminstone hittills.
Mest spektakulära i år har nykomlingen, krönikören och författaren Eric Zemmours framgångar varit. Hans aggressiva, Trumpliknande och främlingsfientliga retorik har gjort honom till en återkommande gäst i media, med höga opinionssiffror som följd.
Det franska presidentvalet avgörs mellan de två främsta kandidaterna såvida ingen har fått 50% av rösterna. I en andra valomgång är det följaktligen avgörande att man har förmågan att mobilisera andra väljare än sina egna, de vars kandidater slogs ut i den första valomgången.
Hittills har ingen av Macrons tre huvudutmanare, Le Pen, Mèlenchon eller Zemmour haft den förmågan. Snarare kan de i en finalomgång få väljare att rösta på Macron bara för att få slippa dem.
Putin som med hjälp av ”nättroll” och stöd till missnöjespolitiker försökt slå in en kil i demokratier som den franska tycks med invasionen delvis ha uppnått motsatt effekt, åtminstone hittills. Om han inte avgjort det franska valet på egen hand så har han möjligen bidragit till att en Europavänlig men inte alltför populär politiker återigen får fortsätta på sin post i fem år till.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Putin kommer inte stoppa kriget för att det går dåligt
LÄS MER:Sluta vara naiva – rysk propaganda är ett vapen
LÄS MER:För Putin är ett fruktat Ryssland bättre än ett älskat
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
