Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Sinziana Ravini: Har munskyddet blivit den nya slöjan?

Vad händer med det franska förbudet mot heltäckande slöja när medborgarna samtidigt uppmanas bära munskydd som döljer ansiktet för att skydda sig från smitta? Sinziana Ravini skriver från Paris om Frankrikes infekterade diskussion om munskydd och slöjförbud.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Ingen får i det offentliga rummet bära en klädsel som är avsedd att dölja personens ansikte” lyder lagen som antogs i Frankrike 2010 med avsikt att förbjuda slöjor som täcker ansiktet och som bärs av vissa muslimska kvinnor. Sedan munskyddet blev obligatorisk i Frankrike för snart ett år sen har denna lag kommit att betraktas som ett skämt. Människor som inte bär munskydd i tunnelbanan får idag böta 135 euro. Rädslan för viruset i Frankrike har varit stort, eftersom det också är ett av de länder som drabbas hårdast av viruset.

Munskyddet har sedan dess kommit att betraktas av somliga som en symbolisk munkavel, av andra som ”den nya slöjan” och följaktligen som ett farligt fenomen som ifrågasätter republikens viktigaste fundament.

En del opinionsbildare är rentav oroliga för att muslimer kommer fortsätta vilja bära masken även när pandemin är över, som en protest mot republikens intolerans mot oliktänkande, under förevändningen att viruset fortfarande finns kvar. Men vilket virus rör det sig om egentligen?

Rädslan för viruset i Frankrike har varit stort, eftersom det också är ett av de länder som drabbas hårdast av viruset.

LÄS MER: Munskyddet är ett modernt ställningstagande

Turister, migranter eller fransmän med starka kulturella band till Arabemiraten och Saudiarabien förstod långt innan pandemin att de inte skulle åtalas om de rörde sig i stadsrummet med munskydd mot avgaser och föroreningar. Några av dem hade till och med skaffat sig medicinska intyg för dessa. Dessa tvekar inte i dag att berömma sin klarsyn eller att peka på den franska politikens paradoxer.

Washington Post publicerade i samband med första Covidvågen en artikel med rubriken: ”Frankrike har gjort masker obligatoriska men förbjuder burka” (10/5/20). Artikelförfattaren skriver: ”Många muslimer, religionsfrihetsförespråkare och akademiker ser en stor ironi i det faktum att ett samhälle som har skattat så högt att ansiktet visas i stadsrummet, plötsligt kräver att ansikten ska täckas”.

Burka, niqab och den ogenomskinliga slöja som bärs runt ansiktet av vissa muslimska kvinnor tillsammans med en abaya eller hijab har länge i väst setts som ett förtryck av kvinnan. Men om slöjan har avslöjat att det råder ett virus i Europa just nu så är det västerländska samhällets dubbelmoral. Burka och niqab förbjöds exempelvis i Danmark för några år sen, men inte tomtemask eller maskeradutstyrslar.

Men om slöjan har avslöjat att det råder ett virus i Europa just nu så är det västerländska samhällets dubbelmoral.

LÄS MER: Munskydd var punk – men inte längre

Vad kommer denna munskyddens tvingade allmänna beslöjning få för konsekvenser för det sekulära samhället? En journalist i den franska tidningen Marianne skrev nyligen: ”Kommer vi i framtiden att kunna producera den övermänskliga intellektuella ansträngning som krävs för att kunna differentiera mellan plagg som bärs för sanitetsändamål och klädsel för religiösa ändamål?”

Rädslan för ”den Andre”, främlingen och skillnaden som skapar oro i likhetstänkandet har löpt genom Europa länge. Skillnaden nu gentemot förr är att rädslan för främlingar i och med pandemin både förstärkts av de befintliga samhällspolariseringarna och spridit sig till alla. Vem som helst kan potentiellt döda en genom deras blotta närvaro. Inte undra på att det råder inflation i paranoia.

Själv tycker jag att det är rätt obehagligt att bära ansiktsmask i stadsrummet såväl som på min praktik på La Pitié Salpêtrières psykiatriska klinik i Paris. När jag tar tunnelbanan på morgonen och kliver mellan horder av maskbeklädda människor kändes det i början som att vara med i en undergångsfilm. Men undergången har blivit normaliserad.

När jag tar tunnelbanan på morgonen och kliver mellan horder av maskbeklädda människor kändes det i början som att vara med i en undergångsfilm.

LÄS MER: Kramkalas utanför krogarna på Andra lång efter klockan 21

När jag sen kommit till jobbet, bytt om till min vita rock och raskt traskar vidare till personalrummet, där sanitetsmaskarna ligger, är jag alltid rädd att stöta på den personalansvarige som brukar ryta: ”Du får inte gå omkring med din egna mask!” Masker är alltid mer eller mindre personliga, och personlighet är inte något som premieras bland vårdpersonal. I den bemärkelsen hjälper maskerna oss att bli en i mängden.

Men hur står det till med säkerheten på min franska klinik? Vi vet att våra blåa sanitetsmasker bara skyddar från smitta till 60%. FFP2 masker som skyddar upp till 95% räddar betydligt fler liv, men de har ”staten inte råd med”. Staten har heller inte ”råd” med skyddskläder och ansiktsvisir till oss. Psykiatrin ligger av någon anledning inte högt i prioriteringshierarkin.

Macrons inkonsekventa munskyddspolitik och västerländska staters oförmåga att producera masker på kort tid till befolkningen har kostat många liv. Munskyddet är en fråga om liv och död. Att man i Sverige ännu inte har tillämpat en klar munskyddspolitik och att folk inte tar egna initiativ till att bära mask i större utsträckning är för mig ett mysterium. ”Det är grupptrycket som gör att jag inte vågar ta på mig masken”, säger en vän i Sverige och tillägger ”De enda som står emot grupptrycket är orädda unga punktjejer och de äldre. Det är bara de som är modiga nog att gå sin egen väg”.

På personalmötena på La Pitié Salpêtrière talar vi aldrig om Covid-virusets påverkan på oss, eller de risker vi själva tar. Bara om patienternas hälsa. Men denna kollektiva förträngning, som säkerligen också drivs av ett visst grupptryck, är faktiskt det som håller oss uppe, liksom adrenalinet – denna blandning av skräck och glädje över att känna att vi gör något viktigt. Vi ler under våra masker, leenden som ingen mask kan dölja, lågmälda och välvilliga, reducerade till ett par ögon, med mottot se och höra, se men inte röra, men beröra.

Det är fascinerande hur mycket man kan läsa i en patients blick, särskilt när tystnaden invaderar rummet, för att sen så småningom lämna plats för personens första trevande ord

LÄS MER: Därför är vi oeniga om munskydden

Mina kollegor tycker numera att det är skönt att agera under maskens neutrala skydd. Vissa patienter vägrar sätta på dem, eller sätter dem upp på hjässan i protest. Men de flesta tycker att masken skyddar dem från personalens alltför påträngande blickar. Särskilt tisdagsmorgnarna under morgonrundan då klinikens chef, psykiatrikerna, sjuksköterskan, läkarpraktikanterna och jag går runt från rum till rum, för att se hur våra patienter mår överlag i förhållande till medicineringen och terapin som erbjuds.

Det är fascinerande hur mycket man kan läsa i en patients blick, särskilt när tystnaden invaderar rummet, för att sen så småningom lämna plats för personens första trevande ord. Oscar Wildes berömda aforism ”ge människan en mask, och hon kommer tala sanning”, har i och med Covid-pandemin fått en helt ny betydelse. Om munskyddet har blivit den nya slöjan, så är det en slöja som avslöjar mer om det franska samhället än den döljer.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.