Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hans föreläsning fick oss att flyga

Sarah Britz, chefredaktör på Faktum, studerade på Journalisthögskolan, JMG, samtidigt som Bo Strömstedt var gästprofessor där. Hon minns en lysande talare och en  stöttande professor.

Jag kallar det mitt arga år. Drömmen att studera journalistik på det som då hette JMG vid Göteborgs universitet hade blivit sann.
Och allt var åt helvete.

Vi, en av de första kullarna på den så kallade akademikerutbildningen där vi under ett år skulle lära oss bli journalister, var duktiga på att vara krångliga.
Duktiga på att läsa långa utredningar och skriva så att ingen förstod.
Vad jag ville lära mig var att skriva ingresser, hur man ringde polisen, skapa telegram, få fram nyheter och avslöja makthavare.
Göra praktik på redaktion.

Men allt för många timmar ägnades just åt det vi redan kunde. Och jag var oresonligt arg, en förbannad småbarnsmamma, obildad men utbildad, som satsat allt på en dröm som jag aldrig trodde skulle bli sann.

Gästprofessor det här året på Journalisthögskolan var Bo Strömstedt. Hans installationsföreläsning fick oss att flyga. Orden, tempot, budskapet, hans sätt att framföra det på gjorde oss andäktiga av beundran. 
Jag sveptes iväg av hans karisma för han älskade journalistik.
Som jag!

Samma år utnämndes han till Årets talare och under några sommarveckor hos mina föräldrar i Norrbotten läste jag en artikel i Norrbottens-Kuriren, om ett tal han hade hållit för några tjommar vid handelskammaren i Luleå, tror jag. 
Det var samma tal som han höll på journalisthögskolan. Referatet var lika.
Är det så man gör? Man skriver ett tal, åker land och rike runt och säger samma sak. Och skickar räkning. 
Jag trodde vi var utvalda.

Han föll från min piedestal, jag blev ännu argare och började tvivla. Mitt dåliga självförtroende förlorade en förebild som jag så väl hade behövt. 
Vart skulle jag vända mig nu?

Tillbaka i korridorerna på Sprängkullsgatan i Göteborg blev jag inkallad till Bo Strömstedt. Kanske läste han min ilska, som egentligen var en sorgesam ledsnad och oro över hur allt egentligen skulle gå, kanske skulle han bara utvärdera en text jag skrivit.
I vilket fall som helst ville jag fråga honom om det där talet, men jag minns inte om jag vågade. 

Men han berömde mig. Sa att jag hade språkkänsla. Att jag hade ett driv i språket som skulle göra att jag hade en framtid i yrket. Att det var min oräddhet som skulle göra mig till en bra journalist. 

”Om du har några publicistiska frågor i framtiden, var inte rädd att höra av dig.”
Sa han också. Detta är faktiskt det enda jag minns från mitt arga år på journalisthögskolan. 

Så många gånger har jag behövt minnas och tro på det han sa. 
Idag är jag inte arg, bara djupt tacksam för detta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.