Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Författaren Kristin Hannah toppade New York Times bästsäljarlista med sin roman Näktergalen.

Hannahs roman Näktergalen går inte att sluta läsa.

Kristin Hannahs roman Näktergalen har toppat New York Times bästsäljarlista. Sinziana Ravini läser och förstår varför.

Bok

Genre: Roman

Titel: Näktergalen

Författare: Kristin Hannah

Förlag: Albert Bonniers

 

I kärlek upptäcker vi vilka vi vill vara. I krig förstår vi vilka vi är. Så här börjar Kristin Hannas hyllade roman Näktergalen - en skildring av två systrars liv under andra världskriget i Frankrike. Det är oförskämt lättläst historia, så lättläst att jag tar mig igenom 500 sidor på en dag. Tricket? Det spännande upplägget. 

Romanen börjar 1995 i Oregon, den amerikanska västkusten, med en äldre kvinna som står inför döden. Ja, hon står fortfarande upp, på vinden, bland massa kartonger och vet inte vad hon skall göra av alla sina hemligheter. 
Vid sin sida har hon sin älskade son, som är läkare. Att berätta eller inte? Det är det som är frågan. 

Sen skiftar berättarperspektivet, tiden och rummet. Vi befinner oss nu i 40-talets Frankrike, där vi får följa två systrar. Isabelle är en vacker, sorglös rebell, som älskar att konfrontera auktoriteter: sina lärare, sin stränga, försupna far, män som vill sätta vantarna på henne. Vianne är hennes raka motsats, mjuk och eftertänksam. Hon bor med sin man och dotter i en stad utanför Paris. 

Men så börjar kriget. Kontrasterna. Kontrasten mellan sargade kroppar och lavendelblå himlar, mellan de som överlever och de som försvinner, de som dricker bort ångesten och de som föstes iväg som boskap, i en värld där människor försvinner bara för att de ber till en annan gud eller har fel ursprung, hudfärg, namn eller sexuell läggning, för att inte tala om alla gisslan som sköts som hämnd för saker de inte visste någonting om.
Isabelle förälskar sig i den farlige Gaëtan och lämnar Paris och Vianne ser sin älskade man Antoine dra ut i armén. Det dröjer inte länge förrän Isabelle kastar sig in i motståndsrörelsen, under täcknamnet Näktergalen, medan Vianne börjar förhandla med nazister, för att kunna spåra upp sin fängslade man och försäkra sig om sin och sin dotters välmående. Ibland går hon vilset från ett rum till ett annat i ett håglöst letande efter sitt gamla liv, medan Isabelle älskar vilt med sin älskade Gaëtan. Varje gång de älskar tror hon att det är den sista gången. 

Efter ett tag förstår man genom slitsamma inre monologer att romanens inledande berättare, den äldre damen på vinden som dyker upp ibland, är en av de två systrarna. Men vilken av dem? Den onda eller den goda? Den som kämpar i motståndsrörelsen eller den som vänder kappan efter vinden? Och vad är egentligen gott och ont? Helvetet är överallt. Men om du går genom helvetet - fortsätt gå, uppmanar Winston Churchill på ett ställe.

Rädslan kan urholka själen, men den kan också stärka den, förvandla människor på sätt vi inte trodde var möjligt. Det är lätt att ägna sig åt moraliska kalkyler när allt befinner sig på en abstrakt nivå. Svara på frågor som - skulle du döda en man om du kunde rädda en hel by? Men hur agerar en människa på plats? När hon eller han står inför den faktiska verkligheten? Hur modiga hade du och jag varit mitt uppe i ett krig? Det är precis det som är romanens styrka. Författaren skriver som om det handlade om var och en av oss, här och nu. Hon skriver som om det andra världskriget fortfarande pågick. 

Historien är så visuellt skriven att jag får känslan av att titta på en film. Ibland blir jag så uppslukad av berättelsen att jag känner mig lättad över att jag inte hör några krigssirener eller bombplan svischa över mitt huvud, och när jag går till toaletten i huset som jag bor i, som ligger i Paris 20 arrondissement, så undrar jag var jag hade gömt mina judiska vänner och bekanta. På vinden eller i källaren? Ja, även kaffet smakar annorlunda nu. Mycket godare. För jag har privilegiet att dricka mörkrostade, nymalna bönor, och inte det beska kaffesurrogatet cicoria, gjort på rostade ekollon, som man drack under kriget. 

När jag har slagit igen boken och äntligen fått reda på vilken av de två systrarna som är den äldre damen, samt lösningen på en och annan gåta, så tänker jag förundrat på alla människor som lyckas leva med sina krigstrauman. Hur gör de? Vad får dem att gå vidare? Jag kommer att tänka på en passage i boken som försöker beskriva vad det innebär att spegla sig i sitt barns ögon, att se sitt liv fortsätta men också undkomma en. Framtiden kan vara oviss. Men aldrig kärleken vi bär till våra nära och kära. 

Hur skall man tolka romanens titel? Näktergalen är en fågel som sjunger nattetid, trots mörkret. I den grekiska mytologin blev den våldtagna Philomela tungklippt, för att slippa berättelsens tungbörda. Hon förvandlades till en näktergal istället, så att hon kunde sjunga ut sin sorg istället. Men lyssnar man riktigt noggrant, så kan det ibland låta som om sorgen övergått i glädje. I en arabisk sång, fastnar näktergalen i en vit ros. Ju mer hon fortsätter slita sig loss, ju mer förblöder hon. Men hon fortsätter sjunga ända in i döden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.