Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Owen Hatherley letar sig bortom Stockholms mer spektakulära vyer och besöker istället stadens nyare och äldre förorter. Bild: MAJA SUSLIN / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Han ser Stockholm för vad det är

Den brittiske arkitekturskribenten Owen Hatherley har besökt 24 städer och stadsregioner och hittar överraskande spår att följa, bland annat i Stockholm. Magnus Haglund har läst Trans-Europe Express.

Sakprosa

Owen Hatherley

Trans-Europe Express, Tours of a Lost Continent

Allen Lane, London

En av dem som formulerar sig intressantast och mest utmanande om samtida stadsplanering är den brittiske arkitekturskribenten Owen Hatherley. Alltsedan bokdebuten 2009, Militant Modernism, har han bedrivit en politiserad och komplex polemik kring olika stadsmiljöer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hatherley har skapat sin egen essäistiska stil genom att kombinera egna fotografier och reflektioner kring byggnader, trafikomläggningar, förtätningar och exploateringar. Han kombinerar politisk teori och popmusik, arkitekturhistoria och science fiction-filmer, allt för att komma åt städernas konfliktytor. Förutom i bokform har han återkommande publicerat sig på egna bloggforum som Sit Down Man You’re A Bloody Tragedy, Urban Trawl och Kino Fist.

I sin nya bok Trans-Europe Express, Tours of a Lost Continent reser Hatherley till 24 olika städer i Europa. Av boktiteln att döma skulle man kunna tänka sig att de olika stadsporträtten ackompanjerades av en lång räcka Kraftwerkreferenser. Men den berömda tågskivan från 1977 dyker bara upp en enda gång, genom en flyktig association till sången Europe, Endless. Den finns där som en ironisk kommentar till det gränslösa och sömlösa resandet mellan olika storstäder inom Schengenområdet, från Lissabon till Tallinn. Höghastighetståg, ekonomiska förbindelser, människor och kapital i rörelse.

Owen Hatherley är bra på att beskriva städernas dubbla identiteter. Skrytbyggen och gömda stadsdelar, torg som fungerar och såna som absolut inte gör det. Han är på spaning efter den europeiska staden som ideal och föreställning, vad det betyder att bygga nytt bredvid det som är gammalt och hur de olika krigen och konflikterna påverkat städernas utseenden och kollektiva minnen. Han menar att man skall se det som har hänt, historiens olika lager.

Till skillnad från många arkitekturskribenter gillar Hatherley modernismen, betongutopismen och den sociala ingenjörskonsten. Mycket av hans skrivande handlar om att återupprätta tron på ett bättre samhälle, också via arkitektur och stadsplanering. Han är därtill en Europavän litet grann i den anda som Per Wirtén ger uttryck för i sin senaste bok Är vi framme snart? Det vill säga: maktkritisk och skärskådande utifrån tydliga vänsterperspektiv, men samtidigt förhoppningsfull vad gäller tron på nya offentligheter och nya kommunikationsvägar.

LÄS MER: Drömmen om ett Europa för alla

Så vad händer när Hatherley kommer till Stockholm? Han blir överväldigad av åtskilliga byggnader och stadsplanelösningar som Gunnar Asplunds stadsbibliotek, Peter Celsings svit från 1970-talet med Kulturhuset, Sergels torg och Riksbanken, Kooperativa förbundets ståtliga funkisfastighet vid Slussen och det intelligenta sättet att använda närheten till vattnet och kajerna i de nya bostadskvarteren vid Hammarby sjöstad.

Men han bryr sig inte så mycket om det snygga och välpolerade Stockholm, de storslagna fasaderna, allt det glittrande som är så lätt att bli förförd av under promenader utmed Stockholms Ström och Nybroviken, förbi Slottet, Grand Hôtel, Dramaten och Strandvägen. I stället beger han sig ut till äldre och nyare förorter.

Han besöker Midsommarkransen och Hägersten och bostadslängorna som skapades kring 1940 för arbetarna på LM Ericssons fabrik vid Telefonplan. Numera är området extremt gentrifierat, men har ändå bevarat den ursprungliga visionen av den vänliga staden, med mänskliga perspektiv och förbindelser mellan arbete och fritid. Hatherley går in i den fantastieggande Uppenbarelsekyrkan uppe på Vallfartsberget, delvis inspirerad av rymdfarkosten i Harry Martinsons Aniaraberättelse.

Sedan beger han sig vidare till Gröndal, med sina stjärn- och terrasshus och de båda ABC-städerna Vällingby och Farsta. Alla de här stadsdelarna är skapelser av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius, och Hatherley är uppenbart imponerad av hur tidsperioden 1930-60 för deras del innebar skapandet av en serie demokratiska stadsvisioner, med utgångspunkt i de verkliga människornas behov och livsdrömmar.

Han tar sig vidare till miljonprogramsområdena i Flemingsberg och Husby, och noterar hur väl också dessa platser är integrerade med den omgivande naturen. Han uppfattar ambitionen att skapa funktionella miljöer, med tilltalande torg, promenadvägar, idrottsanläggningar och sociala mötesplatser.

Hatherley är givetvis inte omedveten om segregationen och de ökande inkomstklyftorna, de sociala och kulturella spänningarna, men vill ändå upprätta motbilder till talet om dessa områden som förlorade och omöjliga. En arkitektonisk skapelse han tycker direkt illa om är däremot Ricardo Bofills postmodernistiska båge vid Medborgarplatsen på Söder, ett halvcirkelformat bostadshus i enormt format, uppfört i början av 1990-talet, vilket Hatherley inte drar sig för att beskriva som nyfascistiskt.

I kraftfältet mellan det öppna samhällets sociala visioner och den nyliberala individualiseringsvågens inriktning på privat ägande, beskriver Hatherley ett Stockholm som är både komplext och blint för sina egna möjligheter. Han ser den faktiska staden och den potentiella, människornas oberäkneliga rörelser över stadens ytor, mötena mellan olika kulturer och erfarenheter som också har med nya och gamla husens placeringar att göra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.