Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Han närmar sig ämnet som en haj

Vem har makten över en historia? Efter att ha blivit förväxlad med sin romans huvudperson i debuten Ett öga rött, bestämde sig Jonas Hassen Khemiri att skriva sig ur misstolkningens greppet.
Morgonen då alla hyllande recensioner av Montecore - en unik tiger strömmar ut på nätet och ner i brevlådor ringer jag Jonas Hassen Khemiri och möts av en glad röst. Efter en sömnfattig natt är han väldigt lättad över att de "illvilliga läsningarna" uteblivit och går med på att träffas på ett fik i Gamla stan för att prata om berättandets villkor.
Makten över historien
Väl där väljer han en plats längst in i ett hörn med ryggen mot väggen.
Jag undrar om han skulle ha valt att kalla sin ena huvudperson, den unge författaren i son-far-dramat, för Jonas Hassen Khemiri om han själv inte blivit förväxlad med unge Halim i debutromanen Ett öga rött.
- Det är svårt att svara på. Jag blev förbannad och sedan nyfiken på att utforska vem som har makten över en historia, vem som styr filtreringsprocessen. Jag ville synliggöra striden om sanningen. I Montecore är det ju två röster som kämpar om en berättelse, om ett liv.
I den nya romanen har han liksom Strindberg och Carina Rydberg tagit en del av omgivningen i upptuktelse, för att kunna vrida sig ur den kränkande vantolkningen av debuten. Äntligen en bok på äkta Rinkebysvenska av en äkta invandrarförfattare, utropade förlag och kritiker.
Plötsligt hade de glömt allt om skönlitteraturens fantasifulla natur, och utgick fördomsfullt ifrån att en person med alternativ etnisk bakgrund - i detta fall en svenskfödd intellektuell uppväxt på Söder i en svensk-tunisisk familj - måste skriva utifrån sig själv. Denna självbiografiska tolkning gjorde bland annat att Halims antisemitism blev Khemiris.
- Efter Ett öga rött ställdes jag inför valet att tiga eller tala. Lockelsen var stor att bara tystna, om nu fördomarna var så starka att allt skulle läsas utifrån min etnicitet, att mitt budskap skulle filtreras så att jag aldrig kunde få säga det jag ville. Men jag valde att tala. Tystnaden är dödens eskort, enligt Kadir, en av berättarna i Montecore.
Konstruerad komisk svenska
Den andra romanen föddes delvis ur reaktionerna på debuten och alla intervjuer där Jonas Hassen Khemiri till slut funderade över om det krävdes att han skrev direkt i journalisternas block. Det hjälpte inte att han med en papegojas idoghet upprepade att Halim är en litterär gestalt som behärskar svenska perfekt men medvetet konstruerat en inte sällan komisk version av det svenska språket.
Han läste dessutom mängder med böcker där författare gjorde sig till tolk för andra människors liv. Slutsatsen han drog var att man måste kämpa för varje människas rätt att återuppfinna sig själv oberoende av kön och etnicitet - just det som både pappan och sonen Jonas gör i Montecore, även om det knappast är någon okomplicerad process.
- Idén att göra pappan i boken till fotograf växte också fram ur mottagandet av min litterära text. Den tillskrevs ju en extra sanningshalt som man även förväntar sig av fotografiet.
En återuppfunnen identitet kräver också att man i någon mening uppfinner språket på nytt. Khemiri har ägnat sig intensivt åt det i sina romaner.
I Montecore får Jonas pockande mejl från en man som presenterar sig som den försvunne faderns "mest antika vän". Denne väver in verkligheten i meningar som "Nu är du plötsligt en erigerad man som snart ska publicera sin premiärroman!" och "tidens tand hade mumsat en festlig frukost på hans exteriör".
Broderat in absurdum
Kadirs språk är en hejdlös mix av egna innovationer, sirlig 1700-talssvenska, försvenskad fransk-arabiska och engelska, ett idiom som ibland kan föra tankarna till Alfred Westlund i Grönköpings veckoblad.
- När jag bodde i Paris år 2003 började jag höra en väldigt rakryggad man som förklarade för mig att min "premiära roman var av reducerad kvalitet". Jag förstod att jag stött på en romanfigur som skapat en antites till Halims språk. Halim väljer ju att tala "fel", medan Kadir är en person som gör sitt yttersta för att brodera språket in absurdum. Jag ville ha en röst som var uppenbart artificiell just för att många hyllat språket i Ett öga rött för dess autenticitet. Och så ville jag visa att det finns miljarders miljarder sätt att bryta på.
I Montecore är det mesta osäkert. Det finns inte en helgjuten och oomtvistat sann historia, utan berättelsen kränger hit och dit, skjuts i sank av någon part i författarduon Kadir-Jonas för att dyka upp igen från en ny vinkel.
Några kritiker har talat om en betoning av formen och om en postmodern sanningsupplösning. Khemiri morrar något om "plattityder" och försäkrar att det inte varit hans avsikt att sätta på sig litteraturvetarkappan och upplysa omvärlden om att det inte finns någon sanning; den dörren är redan inslagen.
Han påpekar att formen inte är ny utan går tillbaka på 1700-talets brevroman med fotnoter, autentiska brev och kommentarer.
Bombastiskt och finstämt
En rikt utarbetad form kan ibland skymma sikten in mot berättelsens hjärta. Här är det tvärtom, anmärkningsvärt nog, eftersom Kadirs språk och bombastiska anvisningar ofta är komiska, till och med löjliga, medan historiens kärna består av en finstämd skildring av en son som sviks av sin far och en far som förlorar sig själv i ett allt hårdare assimileringstryck.
- Jag sökte en form som visade att den här historien gör lite för ont för att bara kunna berättas. Det svider för mycket, det går helt enkelt inte. Jag måste närma mig det här ämnet i en långsamt cirklande hajrörelse.
I maj byter Jonas Hassen Khemiri Stockholm mot Paris och jag frågar om han känner att det är lättare att självåteruppfinna sig där.
- Frankrike är definitivt inget idealland, men jag känner mig ändå friare. Bara en sån sak som att jag är anonym. Det är jätteskönt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.