Édouard Louis, den unga franska författaren med succé-debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” har sagt att utan Didier Eribons Tillbaka till Reims hade han aldrig vågat skriva sina böcker. Eribons personliga och intelligenta essä om sin klassbakgrund från 2009 är en klassiker i hemlandet, USA och Tyskland och kommer nu äntligen ut i svensk översättning av Johan Wollin.
LÄS MER: Édouard Louis uppväxtskildring som skakar av färskt hat
Tillbaka till Reims har också dramatiserats: Schaubühne i Berlin spelade Thomas Ostermeiers scenversion på sommarens Theatertreffen, som handlar om en ljudinspelning av Eribons bok i arbetet med en dokumentärfilm om författaren. Den tyska stjärnan Nina Hoss (känd från Homeland) sitter och läser texten vid mikrofonen och Eribons resonerande och sorgsna rader får här ett alldeles eget teatralt uttryck. Även om Hoss är magnifik så blir jag mest gripen av de projicerade filmbilderna på Didier Eribon som här ”spelar sig själv”. Han sitter på tåget, sen mittemot sin mor som berättar och visar fotografier på den familj Eribon lämnade redan vid 20 år ålder. Moderns svullna ben och anklar berättar bara de om hur hennes liv gestaltat sig. Eribon lyssnar, tittar på foton och dricker kaffe.
Social skam
När fadern insjuknande i demens och strax dog, kände sig Eribon fri att äntligen hälsa på sin mor och återknyta till henne, sina bröder och sitt ursprung. Men inte förrän han på Yales universitet ska skriva ett tacktal inför en prisutdelning, börjar han på allvar undra varför han aldrig skrivit om sin klassbakgrund utan i sin intellektuella gärning koncentrerat sig på sin identitet som homosexuell, skrivit böcker om Michel Foucault som han, liksom Pierre Bourdieu, personligen kände. Frågan Eribon ställer sig lyder: Varför har jag, som så starkt plågats av den sociala skammen (skammen jag kände över mitt ursprung när jag som inflyttad Parisbo lärde känna folk med så totalt annorlunda social bakgrund), aldrig kommit på tanken att skriva om detta problem i en bok eller artikel?
LÄS MER: Édouard Louis skriver obehagligt och briljant om en traumatisk natt
Bokens genomgång av hans liv är fyllt av motsägelser; han vantrivs i hemmets arbetarmiljö men är hela livet trogen en politisk vänster. Han vill utbilda sig men är uppkäftig och bråkig i skolan. Han anpassar sig till en ”borgerligt bildad” livsstil men överdriver och missuppfattar. Han förvånas över att intellektuella kan vilja snickra och sporta. Befrielsen tycks mycket ligga i den homosexuella identiteten, kulturen och dess intellektuella diskurs – där finns en verklig frihet. Vilket inte betyder att inte att våldet, fördomarna och rädslan också följt hans liv. I Eribons egen historieskrivning var det också på grund av faderns rasande homofobi som han var tvungen att lämna allt.
Kanske är det först när han faktiskt ”lyckats”, är professor i sociologi som han kan öppna sig för sitt sociala ursprung? Det intressanta är att Eribon inte tar sin egen livshistoria som intäkt för att man kan bara man vill, enligt vår tids meritokratiskt liberala syn.
LÄS MER:Masłowskas hallucinatoriska debutroman imponerar
Vänsterns svek
Den nordfranska arbetarklassens liv var ofattbart hårt, farmodern analfabet, fadern fabriksarbetare från 14 år ålder och familjen levde i Eribons barndom i vad han kallar armod. Föräldrarnas umbäranden väcker både en ömhet och en smärta hos Eribon och det är inte svårt att dela hans sorg över deras politiska vanmakt och förvirring. Om de förr med automatik var kommunister är de nu nationalister – Eribon ser ett svek i vänsterns amputerande av begreppet ”klass” i sin manöver att gå mot mitten. Om människor som hans föräldrar förr hade en identitet som ”arbetarklass”, erbjuds de nu att vara ”fransmän” och skillnaden är förödande. Istället för att, i alla fall som idé, kämpa för bättre villkor är lösningen nu sämre villkor för andra – läs migranter. Det Moskva-trogna franska kommunistpartiet, alltmer obsolet, är knappast något att sörja menar Eribon, som också är kritisk till det ”freudianskt/marxistiska” tänkandets brist på insikt i minoriteters rättigheter och frigörelse. Men ändå; frånvaron av klassbegreppet i det politiska samtalet rimmar skrämmande väl med en högerextrem ideologi.
Inte bara klass är idag ett hotat begrepp. Credot i Didier Eribons essä Tillbaka till Reims är en önskan att låta alla de föränderliga ”identiteter” människan bär genom livet och i samhället ta plats och ”se till att så att ingen typ av förtryck, ingen kategori av maktutövning, inget tillskrivande av underlägsenhet, ingen skamkänsla kopplad till någon till någon form av kränkande behandling går obemärkt förbi.” Kanske ännu mer radikalt nu 2018 än det var 2009.
litteraturr
