Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jesper Juul insisterande på att barnet ska bemötas som en person bortom roller, underordning och gränser, skriver Ingrid Bosseldal. Bild: Henric Lindsten
Jesper Juul insisterande på att barnet ska bemötas som en person bortom roller, underordning och gränser, skriver Ingrid Bosseldal. Bild: Henric Lindsten

Han befriade föräldraskapet från rigida regler och rollspel

Jesper Juul är död. Men hans idéer om det kompetenta barnet och ett föräldraskap byggt på nyfikenhet och jämbördighet lever, skriver Ingrid Bosseldal.

Det känns som att det är ett tag sedan han hördes av, den danska familjeterapeuten och författaren Jesper Juul. Jag har antagit att det berott på att tiden på något sätt hunnit i kapp honom. Att han inte längre ses som riktigt lika revolutionär som när hans första böcker kom ut på svenska på 1990-talet, och att motrösterna också kanske blivit starkare.

Men, tänker jag nu, kanske har det i själva verket handlat om något så avgörande som att han varit svårt sjuk. Och nu död.

LÄS MER: Jesper Juul förespråkade jämlikhet mellan förälder och barn

Hur som helst. Jesper Juul må vara död, och det alldeles för tidigt, men hans idéer lever. Och när jag under ett nästan sju år långt forskningsprojekt om vuxen-barn-relationer i vår tid (avslutat i våras) stått på hans axlar, har jag också insett att han inte var ensam.

Han blev snarare den som formulerade, trängde igenom och kom att representera något viktigt som hände och fortfarande händer på många ställen samtidigt. Kanske inte minst synligt i FN:s barnkonvention från 1989, där barnet tillerkänns rätten till både omsorg (erkännande av barnet som barn) och röst (erkännande av barnet som medborgare) – ett synsätt som i Sverige nu är på väg att bli lag efter att i många år varit formulerat som en politisk ambition.

Men inte bara där. Jesper Juuls insisterande på att barnet ska bemötas som en person bortom roller, underordning och gränser, har också varit framträdande inom det som kommit att kallas den nya barndomsforskningen, liksom inom den relationella pedagogiken.

Det är inte konstigt, tänker jag nu, att Jesper Juul för många av oss som var föräldrar på 1990-talet blev en revolutionär bekantskap.

Jag har dessutom, kanske lite mer överraskande, allt oftare mött det inom den nyväckta rörelse av helt nya former av relationer mellan människa och djur, som de senaste åren hisnande fort har vuxit fram, och fått allt fler medlemmar i olika Facebook-grupper för ”relationsbaserad” hund- och hästträning. I det senare fallet måste det relationella synsättet transformeras från barn och vuxen till djur och människa. Och det går faktiskt alldeles utmärkt.

Juuls mest kända bok, "Ditt kompetenta barn", utkom första gången 1995. I det där uttrycket, det kompetenta barnet, inträffar en förskjutning från den äldre tanken om barnet som någon som ska bli någon (en "human becoming"), mot barnet som någon som är någon (en "human being"). Och det är just den förskjutningen som den nya barndomsforskningen också betonat. Det utvecklingspsykologiska perspektivet på barnet som en blivande vuxen, ersätts av en syn på barnet som någon som har rätt att bli respekterad och lyssnad till i egen rätt.

LÄS MER: "Babblarna" täljer guld av något som borde vara allmängods

Det är inte konstigt, tänker jag nu, att Jesper Juul för många av oss som var föräldrar på 1990-talet blev en revolutionär bekantskap. Nästan från den ena stunden till den andra befriade han oss från uppdraget som ”uppfostrare”, och erbjöd en glimt av en alternativ föräldra-barn-relation som istället för metoder och roller skulle baseras på ömsesidighet och ”autenticitet”.

Barnets perspektiv skulle vara lika värdefullt som förälderns, samtidigt som det fortfarande var föräldern – som vuxen – som hade det yttersta ansvaret för både relationen och den delade vardagen. Inte lätt, men då liksom nu en betydligt mer intressant och subversiv utmaning än sådant som femminutersmetoder och konsekvenspedagogik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.