Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hamlet: Fantastiskt – men underligt glapp

Göteborgsoperans version av 1800-talsoperan Hamlet placerar det danska dramat i en samtida politisk kontext. Frågan är om det verkligen är till gagn för verket, undrar Magnus Haglund.

OPERA

Hamlet, opera av Ambroise Thomas

Regi: Stephen Langridge.

Scenografi och kostym: Samal Blak.

Dirigent: Henrik Schaefer.

Solister: Paul Whelan, Katarina Karnéus, Thomas Oliemans, Peter Loguin, Ditte Højgaard Andersen, Joachim Bäckström, Anton Ljungqvist, Henrik Andersson, Björn Larsson, Lars Hjertner, Ingemar Anderson, Tobias Ahlsell, David Lundqvist, Anders Wängdahl.

RECENSION: Göteborgsoperan | Hamlet, opera av Ambroise Thomas

Det är en av de mer förtätade scenerna i Stephen Langridges Hamletuppsättning på Göteborgsoperan. Hamlet och hans mor, drottning Gertrud, sitter båda på sängkanten i sovrummet. Hamlet lutar sig ner och snörar sina sneakers, medan Gertrud tar av sig sina högklackade skor. Hamlet konfronterar sin mor med att han känner till hemligheten: att hans far konungen giftmördades av Hamlets farbror, den nuvarande kungen Claudius. Inom några minuter kommer Polonius, Ofelias far, att stiga in i rummet, också han indragen i mordkomplotten, och Hamlet kommer att sticka kniven i honom.

Det finns en enkelhet och en koncentration i just denna passage, en sorts vila i spelet som fungerar väl ihop med Ambroise Thomas undersköna 1800-talsmusik. Någon sätter på sig skorna och någon annan tar av sig dem. Föreställningen som helhet hade mått bra av flera sådana återhållsamma ögonblick, när en lågmäld skärpa i det sceniska uttrycket leder rätt in i musikens fascinerande känslosamhet.

LÄS OCKSÅ: Opera med två alternativ – men inget happy end


Men det här är alltså en modern Hamlet med den melankoliske prinsen klädd i hoodtröja, vit keps och svart läderjacka. Ofelia ansluter sig till en sorts proteströrelse som vill befria Danmark och som möter den kravallutrustade polisens hårdföra metoder med icke-våld och hippieblommor. Det tycks vara i Christianshavn det hela utspelas, snarare än i Helsingör, i närheten av lyxhotellen, den före detta fristaden Christiania och kungafamiljens residens Amalienborg.

Man känner igen massor av samtida signaler och tecken, exempelvis en Femendemonstration i verkets inledning. På väg till den kungliga banketten passerar gästerna en elektronisk säkerhetskontroll och den gamle kungens vålnad dyker upp på övervakningskameror. Nog för att operakonsten behöver olika former av samtidskontakt, men frågan är om just det här verket passar för en sådan läsning. Det har snarare en distanserande effekt, som om man inte tog känslouttrycket i Ambroise Thomas opera riktigt på allvar. Vad är verkligt, vad är hallucination och vad är illusion i Hamletberättelsen, frågar sig Stephen Langridge i programboken, och svaret är nog: det är samtiden som är illusorisk.


Nu är det en fantastisk upplevelse att möta Ambroise Thomas opera i alla fall. Det är första gången den framförs på svensk mark, trots att dess tillkomst i slutet av 1860-talet har så uppenbara Sverigekopplingar. Den svårsjungna rollen som Ofelia gjordes vid urpremiären i Paris 1868 av den svenska sopranen Christina Nilsson, en av den tidens verkliga operadivor, och det var också hon som såg till att nyckelarian i Ofelias vansinnesscen innehöll den svenska folkvisan Näckens polska. I foajén på Göteborgsoperan kan man se en utställning om Christina Nilssons sångkarriär, och här hänger också den ståtliga klänning hon bar i originalföreställningen.  

  När jag står där och förtrollas av klänningen med sina många pärlor och vackra skärningar, börjar jag undra om inte ett tidstroget anslag, med liknande kläder och romantiska tidskoder, hade gjort Ambroise Thomas märkliga musik mer rättvisa. Det finns en skönhetslängtan som genomströmmar hela verket och som når sin kulmen i Ofelias långa aria. Rollen som Ofelia görs under premiärkvällen av den danska sopranen Ditte Højgaard Andersen. Hon har utan tvekan den tekniska precision som krävs, och vansinnesarian med sina gåtfulla rader om sjöjungfrur som lockar sjömän ner i sömnens undervattensrike, får en gripande gestaltning. Men här blir det också uppenbart att den inre värld som musiken målar upp inte relaterar till den politiska rekvisita som föreställningen använder sig av. Det blir ett underligt glapp.

Det är många fina sånginsatser. Framförallt imponeras jag av Katarina Karnéus Gertrud som genomgående har en klanglig kontroll och skärpa, och den holländske barytonen Thomas Oliemans djupnar efterhand i sin komplexa gestaltning av den nyckfulle och tvehågsne Hamletfiguren. Efter paus sker en avgörande fokusering på den inre människan, och det är också här som Henrik Schaefers fantastiska hantering av orkesterpartituret blir som mest gripande. Det är en gammaldags värld som väcks till liv på nytt, i en musik som de flesta aldrig har mött förut, men förtrollningen har med något okänt att göra, något som inte låter sig illustreras.  

 Magnus Haglund

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.