Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Haglund: Det mest utmanande på Operan nästa spelår är musikalen Hair!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur viktigt är det att en institution som Göteborgsoperan presenterar angelägen musikteater och vital samtida dans? Att uppsättningarna når utanför husets väggar och blir samtalsämnen därför att spelet på scenen är så drabbande eller att nutidens frågeställningar blir så precist och originellt formulerade? Det är naturligtvis hur viktigt som helst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det här är en verksamhet som slukar enormt mycket resurser och kulturpolitiskt är det en avgörande fråga vad den konstnärliga halten betyder för samhället som helhet. Det räcker inte att det som spelas är vackert i största allmänhet eller att vissa föreställningar anses betydelsefulla därför att den eller den stjärnsolisten medverkar. Opera, dans och musikal måste beröra på ett djupare plan och publiken har alla skäl att förvänta sig genomgripande konstupplevelser. Det är i slutändan så man argumenterar för vad det hela kostar på skattsedeln.

Därför blir åtminstone jag orolig när jag ser det nya spelprogrammet för säsongen 2016/17. Det ser påfallande uddlöst ut, som om man vinnlagt sig om att inte störa någon och utgått från minsta gemensamma nämnare. Carmen i all ära, det är ju en opera som många kan nynna med i, och Katarina Giotas i huvudrollen blir säkert en konstnärlig triumf när operan går upp i slutet av november. Men det här är ju ingen egen produktion utan en uppsättning man har tagit över från Glyndebourneoperan, där den hade premiär 2002, i regi av David McVicar.

Rubriken till den konstnärlige ledaren Stephen Langridges presentationstext i programmet är Omstart eller ett kliv framåt? Det man noterar är just frågetecknet. Två av de kommande uppsättningarna under året, Trollflöjten och La Traviata, är reprisföreställningar som hade sina premiärer 2009 respektive 2007. De nya uppsättningarna, Idomeneo i regi av Graham Vick och Elektra i regi av Langridge själv, är inte heller de verk man höjer på ögonbrynen inför och tänker: wow, vad spännande!

Det är signifikativt att den, åtminstone på papperet, mest utmanande föreställningen är musikalen Hair i Rikard Bergqvists version. I sina tidigare uppsättningar av bland annat Rigoletto, Carmencita Rockefeller och Stoppa världen! har Bergqvist visat vilken fingertoppskänsla han har för situationskomik och tempo, och det finns all anledning att hoppas på en Hairföreställning som inte bara är en nostalgisk återblick på 1960-talets hippiedrömmar.

Man blir också en smula förväntansfull inför de konsertanta framförandena av Ivar Hallströms Vikingarna, Ture Rangströms Kronbruden och Gösta Nystroems Herr Arnes penningar. Men varför inte göra åtminstone någon av dem i scenisk version? Det är som om man musikdramatiskt inte vågade lämna mittfåran, och bestämt sig för att operavärlden i slutändan är en fredad zon, utan samtidskontakt.